Sm�landsposten - Ledare

Litteraturen i barnhage

Marcus Svensson — Thu, 18 Mar 2010 00:30:00 +0100

En rad författare anklagar sina förlag för att censurera bort omoraliska och politiskt inkorrekta inslag ur barn- och ungdomsböcker. Viveca Lärn, Ulf Stark och Gunna Grähs är så frustrerade över att inte få skriva som de vill att de funderar på att lägga pennan åt sidan.

Även om förlagen kan sägas ha ett ansvar verkar de också på en marknad. Det tillhör tidsandan att föräldrar vill skona sina barn från häxor, troll och elaka styvmödrar. Åtminstone pekar en brittisk undersökning åt det hållet. Barn ska paradoxalt nog skyddas från den ondska, de hemskheter och otäcka uttryck som förekommer i sagornas värld, medan de i snart varje hem obligatoriska spelplattformerna erbjuder allt mer verklighetstrogna skildringar av kulor, knivar och yxor som skär genom kroppar.
Sagorna bär, till skillnad från de flesta data- och tv-spel, på något annat än underhållning. Det centrala i berättelsen är bearbetningen och hanteringen av det otrygga, farliga och okontrollerbara. Karaktärernas personer och handlingar vägleder oss i moraliska dilemman. I sagorna får vi förståelse för att livet är komplext, oberäkneligt och sällan perfekt. Vi kommer till insikt.

Hur vi ser på barnlitteratur säger också något om hur vi ser på kultur och konstnärliga uttryck i allmänhet. Den politiska konsten har aldrig rankats särskilt högt, därför att den är motsägelsefull. God konst definieras av lekfullhet och öppenhet. Den leder oss in i fantasins sfär och bjuder oss att släppa fram känslor och tankar vi känner igen oss i - eller är främmande inför. Så stimuleras det som konstituerar människan; självmedvetandet.

Att avgränsa barnlitteraturen och skydda barn är inget nytt fenomen. I det forna Sovjetunionen ansågs sagorna, även folksagor, som bärare av en främmande och borgerlig ideologi. Därför fattade kommunistpartiet tidigt beslut om att utveckla en barnlitteratur som stod under partiets noggranna kontroll och ledning; med målsättningen att främja klasskampen och kärleken till det kollektiva arbetet.
Då och där kom direktiven ovanifrån. Nu och här kommer värdegrundsrörelsen underifrån. Det går en linje från universitetens genusdiskurs till den nya pedagogikens intåg i förskolan och skolans värld. Så har vi Förlaget Vilda, som krammärker sina böcker utifrån kriterierna demokrati, jämställdhet och mångfald. På en öppen marknad måste det finnas utrymme även för sådana initiativ. Men om den normkritiska litteraturen alltid rekommenderas och de klassiska sagorna rensas ut berövar vi barnen en klassisk berättartradition. Svaret är inte mångfald i det litterära verket, utan en litterär mångfald.

Litteraturen måste bedömas utifrån sin konstnärliga höjd, inte utifrån politiska preferenser och överkänslighet inför det man tror kan störa. Inför det bör förlag, föräldrar och skolpersonal känna ett samhällsansvar. Då kan vi också acceptera en svordom, en cigarett och att huvudpersonen ibland saknar cykelhjälm.

Amerikansk glasnationalism

Martin Tunstr�m — Thu, 18 Mar 2010 00:30:00 +0100

För Orrefors-Kosta- Boda koncernen är det inte bara en viktig order i fråga om pengar. Washingtonadminitrationens köp av glas från Kosta på för 5,4 miljoner dollar är naturligtvis viktigt i en tid då glaskoncernen minst sagt gått genom ett stålbad. Men framför allt är det fråga om prestige. Jasmineserien av Gunnar Cyrén ska användas vid amerikanska ambassader och konsulat.

Sådana symboler är laddade. Ambassader fungerar vanligen som ett skyltfönster för nationens kulturarv. Men också för de värderingar som en stat ser som sina egna. När den amerikanska administrationen beställer glas i dag så är miljökraven överordnade. Inget bly får finnas i produkterna och mot den bakgrunden klarade inte de inhemska leverantörerna av upphandlingens villkor.

Nu har den kommande glasleveransen från Kosta blivit storpolitik. Ett mindre seriöst pressorgan i New York går till hårt angrepp mot Clintonadministrationen för inköpet som inte anses ge något tillbaka till landets ekonomi. I svensk press har artiklar i ämnet publicerats under rubriken "Svenskt glas väcker högerilska mot Clinton". Med tanke på att en av de två hårdaste politiska kritikerna är den av personliga skäl avgående kongressledamoten för demokraterna - Eric Massa - tycks rubriken dock mer säga något om stereotypa svenska föreställningar om amerikansk politik. "Högern" är de fula. Att kongressledamöterna har en svagare koppling till partierna än i vårt politiska system förefaller många gånger okänt. Och "Buy American"-linjen är för övrigt vanligen förknippad med Obamapolitiken - vilket sätter kritiken mot Hillary Clinton i ett annat perspektiv.

Men om en och annan svensk journalist behöver en lektion i amerikansk politik behöver kongressledamöterna i Washington en termins studier i nationalekonomi. Export förutsätter import. Det är utbytet som skapar tillväxt. Vi säljer de varor och tjänster andra vill ha och köper det andra tillverkar effektivare eller bättre. Det går därför inte att handla svenskt, vad det nu skulle vara, för att besegra lågkonjunkturen.
Denna gång är det lite av en storm i ett vattenglas över frågan, om uttrycket tillåts. Men glasaffären vittnar om hur känslig en exportindustri i en liten och öppen ekonomi som den svenska är för protektionism och handelshinder. Det räcker inte att ligga längst fram i design eller i miljöarbetet om andra länder bygger traditionella tullmurar eller lanserar statliga "shoppa inhemska produkter"-strategier. Det försvårar bara utvecklingen i en krisdrabbad, men vital svensk glasindustri.

Ingen tycks vilja veta

Marcus Svensson — Wed, 17 Mar 2010 00:30:00 +0100

Forumen för familjeliv på nätet är en plats för motsägelser och känslostormar. Här finns engagerade föräldrar som stöttar varandra, men också debatter om vilka barn som bör eller inte bör sättas till världen. Oförblommerat tipsas det om illegala kliniker utomlands som kan tillmötesgå önskemålen. Inte sällan handlar det om kön.

Någon önskar en pojke, för att familjen redan har två flickor. Någon önskar en flicka, för att längtan är så stark. Frånvaron av etiskt grundade resonemang om människan som mål i sig och inte medel för andra lyser med sin frånvaro.

Dagens familjeplanerare lever inte åtskilda från den tekniska utvecklingen, och det utbud som finns tillhands för att få önskningarna att slå in. När en kvinna på Mälarsjukhuset i Eskilstuna gjorde abort två gånger på grund av att hon bar på ett flickfoster reagerade personalen. Det föranledde Socialstyrelsen att komma med ett utlåtande om att det inte går att neka aborter med hänvisning till att barnet är av oönskat kön. Det finns varken giltiga eller ogiltiga skäl till abort. Inga svar får avkrävas, vilket också innebär att det inte finns någon samlad statistisk bild. Ansvaret ligger hos kvinnan, och med det en makt att forma den demografiska utvecklingen.

I andra länder har det bidragit till djupgående förändringar av hela samhällen. När den ansedda tidningen The Economist rapporterar om vad de benämner som Gendercide (en anspelning på folkmord, men med prefixet kön) anges tre skäl till att över minst 100 miljoner flickor aborterats, dödats eller övergivits; en historisk preferens för pojkar, en modern längtan efter mindre familjer och tillgången till teknik för att identifiera kön. Välstånd tycks inte ha med saken att göra. Utvecklade ekonomier som Taiwan och Singapore kan jämföras med fattiga delar i Kina och Indien. I vissa regioner går det 130 män på 100 kvinnor. Följderna av obalansen är överväldigande. De stora skarorna av ensamma män bidrar till växande brottslighet, människohandel, sexuellt våld och ökad självmordsfrekvens bland kvinnor. I Sydkorea har man lyckats bryta trenden. Antidiskrimineringslagar, utbildning för kvinnor, strävanden lika rättigheter mellan könen är viktiga faktorer.

Denna problematik finns inte i Sverige. Däremot utförs fler aborter här än i andra länder i Västeuropa. Varför vet vi inte, eftersom det saknas ett nationellt abortregister. Det politiska stödet för läkaren och utredaren Anders Miltons förslag om att införa ett sådant är i det närmaste obefintligt. Det finns en beröringsskräck i frågan. Debatten har uteblivit. Locket har lagts på. Men i grunden handlar det inte om att skuldbelägga kvinnor, utan att få vetskap om olika mönster - medicinska, hälsomässiga och kulturella.

I Danmark och Nederländerna noteras till exempel att utomeuropeiskt födda kvinnor har en flerdubbelt högre abortfrekvens än inhemskt födda. Det gör det möjligt att rikta och anpassa information och stöd till olika målgrupper. Varför skulle det vara så hemskt att göra detsamma i Sverige? Varför är det tabu att följa trendriktningar även inom abortstatistiken?

Varning f�r ansiktsl�s polis

Martin Tunstr�m — Wed, 17 Mar 2010 00:30:00 +0100

I somliga amerikanska städer väljs polischefen i allmänna val. Det ger polischefen ett starkt mandat. Men också ett tydligt personligt ansvar. Medborgarna vet vem som är högst upp i organisationen. Media har en person att ringa. Politiker en företrädare att träffa.

I Sverige är det annorlunda. I mindre kommuner är kännedomen om vem som är närpolischef stor. I större kommuner är kunskapen om vem som har befälet mer oklar. Men än så länge finns ett tydligt ansvar på länsnivå. Modellen med självständiga myndigheter kritiseras ofta som otidsenlig och omodern. Men i vart fall finns en av regeringen utsedd person i varje län som har ansvar för polisens arbete. Länspolismästaren har en mycket stark roll, delvis för stark eftersom vederbörande inte ens är underställd rikspolischefen.
I den senaste årsredovisningen från Rikspolisstyrelsen får Kronobergspolisen långtifrån det högsta betyget. Annars är vi vana med att polisen i länet klarar sig bra. Morden har klarats upp under de senaste åren. Kronobergsmodellen som riktas mot ungdomars alkoholmissbruk har bildat skola. Men utredningshögarna har blivit oacceptabelt höga och antalet personuppklarade brott försämras kraftigt, vilket tydligt uppmärksamma i årsrapporten. Och svaret från myndigheten är att stora pensionsavgångar med rutinerade poliser har skapat tomrum i utredningsverksamheten.

Är större enheter svaret? Kronobergs- och Kalmarpolisen tycks ju själva genom strävan till sammanslagning se det så. I vart fall borde ju polismyndigheter som har problem med att hantera tillfälliga utredningstoppar eller jämförelsevis stora pensionsavgångar ha möjlighet att kalla in utredare från andra myndigheter.
Men med större organisationer blir också det personliga ansvaret än mer suddigt. Slås landets alla polismyndigheter samman kommer få veta vem som har ansvaret för ett Kronoberg som knappt längre finns annat som ett internt distrikt. Lokala frågor och krav kommer då att hanteras i en stor otillgänglig organisation. Polischefens ansvar blir då främst en intern organisationsfråga. Och polisens ansikte utåt blir förmodligen i ännu högre utsträckning informatörens. Frågan är också vilken mån en försvagad position externt påverkar det interna förtroendet? En högt ansvarig som är tämligen okänd utanför den egna organisationen får förmodligen också en svagare intern roll.
Alla talar om behovet av en synlig polis. Nåväl. Också osynliga utredare och spanare behövs i organisationen. Men en ansiktslös polisorganisation blir faktiskt lätt också en ansvarslös.

Nya alliansen

Marcus Svensson — Tue, 16 Mar 2010 00:30:00 +0100

De borgerliga partierna har en historia av sociologiska och ideologiska skillnader mellan sig. I dag handlar det mest om accentförskjutningar och olika betoningar.

Liberaler och konservativa finns representerade i alla partier. På motsvarande sätt är partiidentifikationen svagare i väljarkåren. Det finns en stor grupp väljare med allmänborgerliga värderingar.

Inför valet 2006 var regeringsdugligheten en stor fråga. Med bildandet av Allians för Sverige inleddes arbetet med att lyfta fram likheterna istället för olikheterna. Att de fyra partierna inför väljarna framstod som eniga och trovärdiga som regeringsalternativ var också en anledning till valsegern över den socialdemokratiska minoritetsregering som under statsminister Göran Perssons ledning vägrade ge besked om hur ett framtida rödgrönt samarbete skulle se ut.

I dag är kartan en annan. Det finns två regeringsalternativ. Om de rödgröna lyckas få ihop ett brett program inför höstens val kan valrörelsen också komma att handla mer om politikens innehåll framför frågan om regeringsduglighet.

Men för att framstå som eniga krävs mer än symboliska gruppbilder av partiledarna. Arbetet måste genomsyra partiorganisationerna. Inte enbart för syns skull, utan främst för förbättrade förutsättningar för kompromisser. Utan en så sammansvetsad borgerlig allians hade centerns svängning i kärnkraftsfrågan uteblivit, och kristdemokraterna hade som under 1990-talets fyrklöverregering fått se sitt vårdnadsbidrag realiseras först under mandatperiodens sista månader.

Nu går alliansen in i en andra fas, där man satsar ännu hårdare på en gemensam profilering i valrörelsen. Det är en strategi som syftar till att inkludera fler. Istället för att bli tydligt sammankopplad med ett parti öppnas nu möjligheten att arbeta för en samlad allmänborgerlig politisk inriktning. Med det möter man inte bara utvecklingen som skett inom partierna, utan också väljarnas allt vagare partipreferenser.

Utmaningen för såväl de rödgröna som borgerliga är att vinna över väljare där intresset för politik är tämligen lågt. Tonläge, språkbruk, personer, profil och framtoning är alla viktiga faktorer. Eventuella skandaler, oväntade händelser och frågor utanför de politiska programmen kan också komma att bli avgörande. I dag uppger omkring 20 procent, eller en och en halv miljon väljare, att de inte vet vilket parti de tänker rösta på.

Ju närmare valdagen vi kommer desto större krav ställs på besked om politikens innehåll. Utmaningen för den borgerliga alliansen är att inte bara slå sig för bröstet över det som åstadkommits, utan att istället fokusera på framtida reformer. Samtidigt bedöms regeringen också utifrån dagspolitiska frågor, när opinionsmätningarna görs.

Det försprång de rödgröna har i opinionen bygger istället på ett öppet mandat, då de ännu inte lämnat gemensamma besked på centrala politiska områden. Det är ett dilemma. Väljarna kräver besked i sakfrågor, men kan lätt fly om beskeden upplevs felaktiga. Så har det varit för socialdemokraterna i tidigare val, då man tappat mittenorienterade väljare först i valrörelsens slutskede.

Fri ordf�rande f�r fri radio

Martin Tunstr�m — Tue, 16 Mar 2010 00:30:00 +0100

Kritiken fortsätter att eka om utnämningen av en ny ordförande i Sveriges Radio. Nu inträffade inte värsta scenariot. In i det längsta stod folkpartister och socialdemokrater bakom en nominering av tidigare fp-ledaren Lars Leijonborg till uppdraget.

Socialdemokraterna såg utnämningen mer som ett sätt att bibehålla stödet för landshövdingen och socialdemokraten Lars Engqvist som ordförande i SVT och folkpartiet som vanligen påtalar vikten av bodelning mellan partipolitik och media gjorde denna gång ett stort avsteg från den principen.
Valet föll istället på Livsmedelsföretagens vd Agneta Dreber som för övrigt inte bara varit aktiv i ett parti utan i tre. På vardera sidan blockgränsen. Är det så opartiskhet i dag ska definieras?
Egendomligt fortsätter det partipolitiska spelet. Socialdemokraternas Leif Pagrotsky är upprörd över tillsättningen och menar att granskningen av Sveriges livsmedelsindustrier eller om man tolkar hans uttalanden hela livsmedelsbranschen kan försvåras om Dreber är ordförande i Sveriges Radio. Förmodligen är han irriterad därför att Dreber haft kopplingar till både tankesmedjan Timbro och till liberala Bertil Ohlininstitutet.

Däremot ser han uppenbarligen inget problem i att granskningen av statliga myndigheter som länsstyrelser eller av det socialdemokratiska partiet skulle urholkas för att SVT-ordföranden är en landshövding som tidigare varit socialdemokratisk minister. Kritiken slår för övrigt mot hela styrelsen för public service-bolaget. Banverkets chef är en av ledamöterna. Styrelseproffset Birgitta Johansson Hedberg en annan. Tror någon på allvar att ekoredaktionen under vargavintern har tonat ned granskningen av SJ:s problem med tanke på att Banverkets generaldirektör sitter i styrelsen? Eller är det närvaron av dessa företrädare som gör att Pagrotsky vid flera tillfällen anklagat SVT och SR för att "gå i regeringens ledband"?
Det är svårt att välja ledamöter till styrelser för ett public service-bolag. Personer med medieerfarenhet är mer eller mindre utestängda eftersom de vanligen anses har kopplingar till något av de tunga medieföretagen i landet.
Men konflikterna kring utnämningen främjar inte public service. Bolagets ledning framstår som nära kopplad till stat och politik. Vi brukar kritisera sammanblandningen av stat och media i andra länder, men ser inte problemen i vårt eget. Inte ens liberalerna med en så stolt publicistisk tradition klarar alltså att avstå från att se ordförandeposten i Sveriges Radio som vikt åt en tidigare minister.

L�n f�r undervisningsm�dan

Martin Tunstr�m — Mon, 15 Mar 2010 00:30:00 +0100

Lärarna håller på att förlora både status och lön. I längden avspeglar det en ny och farlig syn på såväl kunskap som skola.

Det är länge sedan läraryrket var ett höglöneyrke. I Sverige alltså. I våra Europeiska grannländer får dock både lågstadieministern och gymnasiefröken betydligt mer i lönekuvertet. Grundskolläraren i danska Stege, eller i Amsterdam eller för den delen i brittiska Salisbury har alla 10 000 till 15000 kronor mer i månaden. På andra sidan Östersjön, i Finland, får läraren också ett antal tusenlappar mer än i den forna västra rikshalvan.

I Sverige anförs ofta att läraryrket har blivit ett kvinnoyrke och att lönerna därför sjunkit. Men det handlar om så mycket annat: Hela lönestrukturen är tämligen sammanpressad. Det har hållit tillbaka lönenivåerna för de som tidigare kunde kallas för övre mellangrupper såsom lärare och tjänstemän, medan nya yrkeskategorier har kunnat springa förbi i lönespurten. Yrkeskategorier som länge sågs som samhällsbärande element, lärare, präster och ämbetsmän har för länge sedan förlorat sin löneledande roll. Det säger också något om vilket samhälle vi lever i. Kunskap och bildning värderas annorlunda.

Under denna period har också läraren mist sin status i skolan, eller i vart fall den skolpolitiska diskussionen. Förhoppningar om självstudieskolan och projekttimmar utgick från den felaktiga föreställningen att eleven själv kan söka kunskap, innan denne ens vet hur man söker fakta. Datorn skulle ersätta människan, sökandet bildningen. Vänsterns ifrågasättande av den gamla pluggskolan gick också ut över lärarnas funktion. Tätt sammankopplad med den negativa löneutvecklingen är till exempel lektoratens försvinnande från skolorna, liksom den ökade förekomsten av obehöriga lärare i klassrummen. Om basen urholkas och toppen slipas ned, ja då sjunker yrkets anseende år efter år.
De höga lönerna i skolvärlden försvann dock inte, de bytte bara institution. Som i andra delar av samhället är det på chefsnivå, läs på kommunernas utbildningsförvaltningar, de finns. På det hela taget satsar Sverige inte mindre än andra länder på skolan, men vi lägger jämförelsevis mindre pengar på undervisning än andra.
Varken kommunpolitiker som ansvarar för grund- och gymnasieskolans anslag eller skolpolitiker i de folkvaldas krets kan eller ska påverka lärarlönerna. Det är en sak för arbetsmarknadens parter att göra upp om. Däremot finns ett politiskt ansvar för att lönerna relativt sett sjunkit: Dåliga lärarutbildningar har sänkt statusen, en byråkratisering har flyttat resurserna och en frånvaro av bildningsideal gav signalen till läraren att hon inte var eftertraktad.

Riskabel spr�klig anglifiering

Marcus Svensson — Mon, 15 Mar 2010 00:30:00 +0100

I förarbetet med den nya språklagen uttryckte Svenska Akademien ett önskemål om ett tillägg: att svenska ska vara det språk som används i utbildningsväsendets samtliga stadier. Men i den proposition som lades fram för ett år sedan betonades tvärtom engelskans viktiga funktion.

Det framhölls också att den enskilde forskarens fristående ställning innebär att det är han eller hon som avgör vilket språk som används i olika sammanhang.

I dag skrivs nästan nio av tio avhandlingar vid svenska lärosäten på engelska, enligt en rapport från Språkrådet. Så har det också sett ut sedan mitten av 1990-talet. Tidningen Riksdag & Departement rapporterar att Göteborgs universitet särskilt sticker ut genom sin uppmuntran till doktorander skriva avhandlingar på engelska "eller annat världsspråk".

Fördelarna är uppenbara. Forskarna har möjligheter att bättre nå ut internationellt. Det är också en anpassning till Bolognaprocessen, ett samarbete mellan 46 europeiska länder om utbildningen på högskolenivå. Syftet är att främja rörlighet, anställningsbarhet och Europas konkurrenskraft inom utbildningsområdet.

Färre talar om nackdelarna. Risken med den språkliga anglifiering i utbildningen är att det inte utvecklas någon svensk terminologi inom forskningen. På universitet och högskolor vittnar man om att studenter inte kan föra ens en populärvetenskaplig diskussion på svenska. I förlängningen leder det till att svenska språkets ställning som huvudspråk utmanas. Dessutom visar studier att inlärning på engelska fungerar betydligt sämre än utbildning på modersmålet. Det gäller också för personer med hög utbildning och mycket goda kunskaper i engelska.

Även lärosätenas så kallade tredje uppgift blir lidande. Vid sidan av forskning och utbildning ska det, enligt högskolelagen, omgivande samhället informeras om verksamheten - vilket ställer krav på översättning till svenska. Resultaten blir också med engelskans dominans mer svårtillgänglig att ta del av: essän i dagspressen blir inte skriven, nyhets- och debattredaktioner har svårare att orientera sig i den akademiska sfären. Samhällsdebatten blir lidande. I det ligger också en demokratiaspekt. Lärosätena finns ju inte enbart till för att skapa karriärmöjligheter för den enskilde, utan också för att bygga en kunskapsbas som kommer hela samhället till del.

Det betyder inte att engelskan bör fasas ut. Även i arbetslivet är goda kunskaper i engelska nödvändiga. Men den högre utbildningen måste vara språkligt inkluderande, och inte stänga ute stora studentgrupper som i övrigt har goda studieförutsättningar.

Den vetenskapliga svenskan måste stärkas. En språklig balans upprättas. Det är upp till den enskilde forskaren, men ytterst en ansvarsfråga för regeringen.

Emmaboda Airport?

Martin Tunstr�m — Mon, 15 Mar 2010 00:30:00 +0100

Planerna på att ersätta flygplatserna i Växjö, Kalmar och Kallinge med en Sydostflygplats i Emmaboda har dammats av igen.

Tre svaga flygplatser ska ersättas med en stark, lyder tankarna som fått stor uppmärksamhet i Barometern och Blekinge Läns Tidning. Att avståndet till Emmaboda från städerna är ungefär lika långt som från Stockholm till Arlanda är dock ett dåligt argument för den tänkta centralpunkten. Vad gäller inrikestrafik är det den alternativa restiden som är intressant. Att Arlanda ligger en bit norr om Stockholm är inget problem för den som ska till Luleå eller London.

Men om flyget till Stockholm för Växjöbornas del gick från Emmaboda skulle i stort sett alla resenärer från mellersta och västra Kronoberg välja snabbtåget till huvudstaden. Tidsvinsten med flyget blir marginell om man först ska resa via Hovmantorp, Lessebo och Skruv till Emmaboda. Någon Arlandapendel till Emmaboda lär vi knappast få se. Regionen behöver dock flyget också av en annan anledning än att människor ska kunna resa härifrån. En charterflygplats för sol och strandresor är inget ändamål för skattepengar. Med snabbare tåg lär inrikesflyget också tappa mark i Växjö. Behovet är framför allt att andra ska kunna komma hit från internationella destinationer. En förutsättningslös utredning finns det därför trots allt inget skäl att säga nej till.

Stoppa v�nsterns bist�nd!

Martin Tunstr�m — Sat, 13 Mar 2010 00:30:00 +0100

Att bistånd ibland inte fungerar bekräftar de svenska partiernas egen biståndsverksamhet. Vänsterpartiet stöttar Colombianska kommunister. Miljöpartiet Green forums sammanställning över de egna projekten sågades helt av Sida. Skärper ni er inte blir det inga mer pengar, slog myndigheten fast.

75 miljoner om året får de svenska partierna i demokratibistånd för att använda till projekt runt om i välden. Det kan tyckas märkligt att moderaterna som före Gunilla Carlsson tid haft en ensidig syn på utvecklingshjälp samtidigt drivit en biståndsverksamhet på det internationella planet. Med framgång många gånger. Något pikant blev det när demokratibiståndet till Ryssland skulle avskaffas, samtidigt som moderaternas egen organisation Jarl Hjalmarson-stiftelsen länge stöttat demokratikämpar i öster. Folkpartiets Silc och Kristdemokraternas internationella center har också under flera år givit dissidenterna på Kommunist-Kuba betydelsefullt stöd.
Men i dagarna har tidningen Omvärldens granskat partiernas egna bistånd. De görs nämligen sällan av partierna själva. Partibiståndet ligger i en gräddfil. Dessutom har partierna ingen större erfarenhet av att bedriva arbetet. De blir lätt ett slags partistöd till den egna organisationen i Sverige. En vetenskaplig granskning av biståndsmyndigheten Sadev vittnar också om att målen är oklara och att Sidas granskning är på tok för svag.

Uppenbarligen har flera av partierna inte vela ha insyn. Det är lätt att förstå. Vänsterpartiets biståndsorganisation har använt det offentliga stödet till att samarbete med Colombias kommunistparti. Enligt utvärderingen har biståndet lett till att kommunistpartiet kunnat överleva, om det stärkt mänskliga rättigheter eller fredssträvanden i Colombia förefaller dock oklart, enligt Sadev.
Vänsterpartiet har därmed kanaliserat svenska skattepengar till ett gammelkommunistiskt marxistiskt-leninistiskt parti i Latinamerika. Utredaren slår fast att det kanske hade varit mer framgångsrikt att utbyta erfarenheter med vänstern i Sverige än att stärka kommunistpartiets kassa.
Nu har Vänsterns internationella forum stora problem. 3,5 månader för sent lämnades en redovisning till Sida för två projekt. Mer Sidapengar villkoras med löften om ekonomisk komplettering. Även socialdemokraternas Palmecenter har kritiserats av Sida; brister i ett revisionsunderlag stoppade utbetalningarna av 13 miljoner kronor. Efter en tid fick organisationen halva summan, trots att det saknades en både revisionsberättelse och underlag om ett projekt var avklarat i tid. Kristdemokratiskt internationellt center är heller inte helt fria från kritik fick kritik sedan ett projekt inte redovisats.
Internt på Sida diskuteras vilka konsekvenser ett sverigedemokratiskt intåg i riksdagen skulle få. Vilka partier kommer sd att samarbeta med i Afrika och Latinamerika? Få vill en tänka den tanken.
Innan dess finns det ett verkligt problem att hantera. Vänsterns stöd till ett oreformerat marxistiskt-lenistiskt parti är ett stort svek mot alla som faktiskt tror på folkrörelseanknutet bistånd.

Turkiet skjuter historien framf�r sig

Marcus Svensson — Sat, 13 Mar 2010 00:30:00 +0100

Sveriges riksdag har som ett av många parlament i Europa erkänt att det begicks ett folkmord på armenier 1915. Frankrike har stiftat en lag som gör det olagligt att förneka detsamma, medan Turkiet har en motsvarande lag där det istället är förbjudet att föra folkmordet på tal. Så ser positionerna ut på den utrikespolitiska scenen.

Reaktionerna från Turkiet var starka efter riksdagsbeslutet, som drevs igenom mot regeringens vilja. Ambassadören kallas hem och statsbesök ställs in, vilket kan tyckas märkligt med tanke på det svenska engagemanget för ett framtida turkiskt EU-medlemskap.

Det svenska beslutet innebär inte dagens Turkiet lastas för den förturkiska nationens fördrivning och mord av en kristen minoritet för snart hundra år sedan. Det är däremot en signal om att riksdagen inte accepterar den turkiska statens historierevisionism – som står i strid med vedertagen forskning på området. Det uppskattas att cirka 1 500 000 armenier, 250 000–500 000 assyrier/syrianer/kaldéer och ca 350 000 pontiska greker dödades eller försvann.

Samtidigt var det inget självklart beslut. Det var de rödgröna som tillsammans med fyra andra ledamöter som avgjorde frågan. Utrikesminister Carl Bildt (m) anförde att det är historiker och inte politiker som ska fatta den här typen av beslut. Men det finns gränser för den politiska pragmatismen. Det går inte att med trovärdighet tala om mänskliga rättigheter och förtryck av minoriteter om politiker viker sig inför en formalisering av självklara uppfattningar. Den svenska regeringens försiktighet har inte varit särskilt klädsam.

Det går inte att förstå dagens Turkiet utan den kemalism som formades under det moderna Turkiets grundare Kemal Atatürk. Militärens ställning är stark, och ansvarig för att skydda den turkiska konstitutionen. Åsikter som inte är förenliga med grundlagarna, det vill säga åsikter i strid mot landets enhet och sekularism, kan leda till åtal. Det innebär att den politiska sfären står under kontroll av det nationella säkerhetsrådet, som utgör en dold makthavare med stort inflytande. En ordning som inte är förenlig med en modern demokrati, men likväl en förklaring till de oproportionerliga protesterna. Turkiets politiker måste ständigt blicka över axeln och akta sig för att framstå som förrädare av de kemalistiska principerna.

Turkiet har en plats i Europa, men den turkiska staten kan inte skjuta historien framför sig hur länge som helst.

Droger fortfarande ett samh�llsproblem

Martin Tunstr�m — Fri, 12 Mar 2010 00:30:00 +0100

Kampen mot drogerna är långtifrån vunnen. En cannabisfabrik hittade polisens spanare inne i Stockholms city. Under ett 15-tal tält på olika adresser odlades drogen.

Tidigare har denna inhemska odling av narkotikan främst skett på landsbygden, långt från polisens kraftcentrum. I Agunnaryd trodde sig narkotikaproducenterna för några år sedan kunna dölja sin ljusskygga, men ljuskänsliga verksamhet. Men fakta talar för att fabrikerna blir fler och fler: Under de tio senaste åren har polisens beslag av svensk framställd narkotika ökat från 150 till 500.
Narkotikafrågan får mindre utrymme än tidigare. Inte för att den gamla visionen om ett narkotikafritt samhälle skulle ha uppnåtts. Folkhälsoinstitutets decembersiffror visar tvärtom på en ökning av cannabismissbruket i Sverige, även om droganvändningen är lägre i Sverige än i andra jämförbara länder. Till kategorin dystra nyheter på drogfronten hör också de bokstavskombinationer typ GHB av droger som säljs på nätet och som når unga människor. Polis och myndigheter tycks ständigt vara steget efter. När en bokstavskombination väl kriminaliseras skapas blixtsnabbt en annan. Om bokstavsdroger letat sig från krog- till medelklassmiljön finns i förorten ett parallellt växande missbruk som få velat tala om. Alldeles för lite uppmärksamhet har riktats mot det utbredda khatbruket inom den somaliska minoriteten i Sverige.
Narkotikafrågan har förts från debattens stora centrum till samtalets periferi. I grunden handlar det om att ämnet från att ha betraktas som en samhällsfråga i dag mer och mer ses som en individfråga. Än har inte detta ändrade förhållningssätt avspeglats i någon förändring av den relativt sett ändå framgångsrika svenska narkotikapolitiken. Även om det finns tendenser till uppluckring. Vänsterpartiets företrädare driver numera på för att avkriminalisera det egna bruket av narkotika. Drogliberaler känner å sin sida medvind från länder på kontinenten där individens frihet att använda narkotika poängteras. Argumenten och perspektiven är olika. Men slutsatserna är desamma.
Dagens diskussion formar morgondagens drogpolitik. Politiken brukar släpa efter debatten. Långsiktigt sett innebär det skilda synsättet att trycket på omfattande politiska åtgärder mot narkotikan minskar. Missbruk och lidande blir mindre viktigt i ett samhälle som inte ses som gemensamt. Missbruk blir för övrigt till sist inte ens en fråga för politiska åtgärder om narkotikan ses som en individ eller som för den somaliska minoriteten en grupprelaterad fråga. Att riva upp ett av fundamenten i narkotikapolitiken, som kriminaliseringen av det egna bruket, är att experimentera
Men somaliernas drogmissbruk bär samhällsproblematikens hela prägel. Det är inte bara brukaren som drabbas av drogens negativa effekter. Det är anhöriga som blir offer. Passiviteten hos männen stärker segregationen och utanförskapet. Att stoppa khatbruket är således också en åtgärd som stärker integration och arbetslinje. Det är att angripa ett samhällsproblem.

Kulturarbetarna till frontlinjen

Marcus Svensson — Fri, 12 Mar 2010 00:30:00 +0100

När stora skivbolag ställs mot obemedlade ungdomar uppstår en dynamik som inte direkt gynnar försvaret för immateriella rättigheter. Det gamla ställs mot det nya, de stora mot de små. Sympatierna hamnar vanligen hos David, inte hos Goliat.

Låt oss först slå fast att fildelningen växte fram ur tekniska möjligheter att ta del av ett enormt kulturutbud utan att betala för det. Musik, film, böcker, kartor har funnits tillgängliga. Till det kan läggas en senfärdighet hos lagstiftaren att möta den tekniska utvecklingens utmaningar, vilket delvis kan förklaras av opinionskänsliga politiker.

Ur debatten har det väckts en medvetenhet hos den fildelande generationen. Det uppstod ett behov att bygga ett försvar för gratiskulturen. Det har skett genom att ifrågasätta upphovsrättens utformning. Många går så långt att de inte vill erkänna immateriella rättigheter överhuvudtaget. Kort handlar det om att upphovsrätten anses vara ett intrång i äganderätten, ett tidsbegränsat monopol. Även integritetsaspekten är stark. Om upphovsrätten ska upprätthållas av staten måste det ske med en kontroll och övervakning som inte står i paritet med lagbrottet. De medborgerliga rättigheterna ställs mot ekonomiska intressen.

Så ser det efterkonstruerade teoretiska försvaret ut. Under senare tid har debatten emellertid kommit att präglas av kulturarbetarnas bild av utvecklingen. Skapandet av konst, litteratur, musik blir lidande när intäkter uteblir.

Nu har också det nya nätverket Kulturskaparna bildats, som via organisationsanknytningar samlar 50 000 författare, bildkonstnärer, musikskapare, skådespelare, artister, regissörer, musiker och journalister. Det är denna grupp som berörs av den illegala nedladdningen.

Även om det är betydelsefullt med lagstiftning, liksom ett branschansvar att möta efterfrågan och anpassa sig till ny teknik, handlar bottnar frågan om värderingar. Ska opinionen vinnas för att bryta med pirataktiviteter är det viktigt att de som berörs lämnar sina berättelser och beskrivning av hur deras verksamheter påverkas. Den enskilde kulturarbetaren är David, som möter Goliat i form av pirater på nätet.

Utgångspunkten är heller inte den sämsta. I en Sifo-mätning nätverket beställt svarar hela 81 procent av de 1 000 tillfrågade att de anser att de som skapat texter, bilder, filmer och musik också bör få ersättning när deras material används via internet.

Den moraliska frågan kan också vidgas till att handla om respekt för lagstiftningen. Det är en sak att inte erkänna upphovsrätten på ett filosofiskt plan. En annan att gå emot demokratiskt fattade beslut.

D�rf�r �r det bostadsk� i V�xj�

Martin Tunstr�m — Thu, 11 Mar 2010 00:30:00 +0100

Bostadsbrist och bostadskö. Det är fenomen som brukar förknippas med storstäder som Stockholm, Göteborg och Malmö, och kanske universitetsstäder som Uppsala och Lund. Där är markpriserna höga samtidigt som inflyttningen är omfattande.

Men när blott 33 lediga hyresrätter finns i Växjö är bostadsbristen ett faktum också här. Trots att de förklaringar som stundom anförs för bristsituationen i Stockholm, såsom tillgången på mark, inte är möjliga att anföra i Kronoberg.
Varför fungerar inte marknaden? Vanligen brukar efterfrågan och utbud mötas. I en stad där efterfrågan är hög på bostäder borde lyftkranarna utgöra landmärken och symboler för nybyggnation. Men så är det inte. Produktionen är låg. Trots att de privata fastighetsägarna säger att de vill bygga.
Något måste vara fel på svensk bostadsmarknad - och felet tycks vara att tala om marknad. De förklaringar som framförs i debatten om byggpriser och ineffektiva byggbolag håller inte. Att de svenska byggjättarna har befunnit sig på en närmast monopolliknande marknad är korrekt. Även den bristande konkurrensen under många år i detaljledet har drivit upp priserna. WC-stolar, parkettgolv och klinker har varit dyrare i Sverige än på kontinenten. Men de stora byggbolagen är börsnoterade. Flera befinner sig på en internationell global marknad med hård konkurrens. Det håller helt enkelt inte att förklara bristen på lägenheter i Växjö eller Stockholm genom att tala om ineffektiva bolag eller för den delen höga byggarbetarlöner.
De privata värdarna avstår helt enkelt från att bygga hyresbostäder för att det inte lönar sig. Det är den enkla förklaringen. I Sverige råder fri prissättning för kontorslokaler och affärer, medan hyrorna sätter efter nivåerna i de kommunala bolagen. Som är byggda med kommunal borgen och som inte ger någon vinst till kommunen, annat än borgensavgifter i vissa kommuner. Därför har det varit attraktivare att bygga nya bostadsrätter. Därför har hyresrätterna kommit i andra hand, eller tredje hand för de privata värdarna, medan de kommunala allmännyttiga bolagens del av marknaden bara ökat och ökat.
Det är den ena förklaringen. Den andra är att andrahandsuthyrning i Sverige är hårt beskattad. Se skillnaden mot Norge där villor vanligen byggs med en del som kan hyras ut. Så baseras villaägarens ekonomi inte bara på drömmar om värdestegring, utan också på faktiska hyresintäkter. Unga får ett första billigt boende. Och segregationen kan motverkas genom att villaområden på detta sätt öppnas upp. Ungdomar är inte dömda till evig bostadsbrist varken i Stockholm eller i Växjö.

Hoten f�r inte verkst�llas inifr�n

Marcus Svensson — Thu, 11 Mar 2010 00:30:00 +0100

Den amerikanska islamkonvertiten Jihad Jane tillhör dem som planerat att mörda den svenska konstnären Lars Vilks, på grund av dennes Muhammed-karikatyr. Hoten har varit närvarande sedan 2007 då terrornätverket al-Qaida satte upp honom på en dödslista. För ett par dagar sedan greps sju personer i Irland, misstänkta för att ha planerat ett mord på svensken.

Tillvaron är densamma för de danska tecknare som fick sina karikatyrer av islamgrundaren publicerade i tidningen Jyllands-Posten för fem år sedan. Kurt Weestergard fick nyligen påhälsning av en somalisk man som bröt sig in i hans lägenhet med en yxa.

Till det kommer hot mot publicister och medieföretag som låtit bilderna gå i tryck. Här kan Nerikes Allehanda nämnas. Nu har även Expressen, Dagens Nyheter och Sydsvenskan valt att publicera bilden.

Omfattningen av hoten kan inte längre avfärdas med att det enbart rör sig om enskilda extremister eller mentalt störda personer som agerar. Hoten är reella och knutna till grupper som inte drar sig för att realisera dem. Det förändrar samhället och ställer krav på ett starkare försvar av de demokratiska principerna. Dels handlar det om möjligheter för polisen att samarbeta över nationsgränserna och att ge ordningsmakten tillräckliga verktyg för att kunna kartlägga terrorister. Paradoxalt nog har debatten om övervakning väckt en opinion om att försvaga den svenska statens skyddsmekanismer. De rödgröna partierna har till exempel aviserat att FRA-lagstiftningen ska rivas upp för att tillmötesgå en generation vars liv tycks kretsa kring fildelningsfrågor.

Tidningarnas publiceringsbeslut skiljer sig åt, av förklarliga skäl. Pressetiken bjuder in till olika tolkningar. Vissa motiverar publiceringar utifrån ett allmänintresse eller som ett försvar för yttrandefriheten, somliga avstår av respekt för minoriteter medan andra inte finner det relevant att kränka människors trosuppfattning. Så måste det få fungera i en öppen demokrati. Det är inte en västerländsk värdering, som Lars Vilks uttrycker det, att ingenting är heligt. Alla kulturer omfattas av tabun, alla nationella lagstiftningar sätter gränser. Oavsett hur provokativ och omdömeslös Vilks är i sitt konstnärskap är hans sak dock att betrakta som alla demokraters. Han har verkat inom lagens gränser och bör därför skyddas i sin konstnärliga utövning. Det är hoten och de som hotar som utgör problemet. Polisen har ett ansvar för att han ska kunna förlita sig på något annat än ett hemmagjort tjuvlarm och ett tillhygge innanför dörren i sitt ensligt belägna hus.

Men hoten förändrar inte enbart livet för den enskilde. Publicisten står inför en övergång från pressetiskt fattade beslut till att göra risk- och säkerhetsanalyser, bedömningar av publiceringarnas konsekvenser. Det är en allvarlig utveckling. Yttrandefriheten hotas utifrån, men kan verkställas inifrån. Med det rubbas själva fundamentet i det som ofta benämns som den tredje statsmakten.

Den k�nsfixerade v�nstern

Marcus Svensson — Wed, 10 Mar 2010 00:30:00 +0100

I filmen Ångrarna, i regi av Marcus Lindeen, sätter sig två män ned för att tala om de krav och föreställningar som följer med könstillhörigheten. De har båda genomfört ett könsbyte och levt som kvinnor, men sedan ångrat sig och bytt tillbaka.
I en värld där alla ska definiera sig själva finns det förstås inget som kallas könsidentitetsstörning. Det är den psykiatriska benämningen på personer som har en stark och bestående könsöverskridande identifikation. Ej att förväxla med personer födda med könsorganskaraktäristika av båda könen.

Nu vill Vänsterpartiets ledning att ett tredje kön införs i svensk lagstiftning, som ska innefatta personer som varken vill definiera sig som man eller kvinna. "Det finns sådan här lagstiftning i till exempel Thailand", låter vänsterpartiets partisekreterare Anki Ahlsten meddela.
I det toleranta Thailand, som först under senare år börjat acceptera könsbyte i juridisk mening, är transsexualismen omfattande. I Thailand har så kallade ladyboys (Kathoey) ett högt marknadsvärde. De tjänar ofta bättre i receptionen eller i jobbet som försäljare på grund av sitt konstlade utseende. Inte minst har prostitutionen bidragit till köerna till kirurgerna. Här finns det djupgående ekonomiska orsaker till transsexualismen. Vanligen är det vänstern som talar om hur omgivande samhällsstrukturer formar människan och samhället. Var är den diskussionen nu?

Syftet är dessutom något oklart, men fullt logiskt i ett genusperspektiv. Det påstås vara ovetenskapligt att begränsa könsidentiteten till två; en manlig och en kvinnlig. Problemet vänsterpartiet ställs inför är att det inte heller räcker med tre. Queerteoretikern Judith Butler, genusforskningens fixstjärna, upphäver helt skillnaden mellan natur och kultur respektive kropp och identitet. Bara fantasin tycks sätta gränser för hur många könstillhörigheter det finns.
Ett tredje kön i lagstiftningen skulle därmed utmanas av samma idéer som driver vänsterpartiet till sin slutsats. Så kommer ett fjärde, femte och sjätte kön att ställa krav på en särställning i lagen. Ångrarna blir då inte ångrare, utan bara en lite ombytlig grupp omfattad av ett högkostnadsskydd hos plastkirurgen.
Exakt hur vänsterpartiets ledning kommit fram till att kroppen inte längre är en integrerad del av människans person är en fråga som hänger i luften. Men den är onekligen intressant. Det blir dessvärre svårt för dem att i fortsättningen hävda orättvisor mellan könen, då könstillhörigheten i deras ögon är att klassa som något högst subjektivt.

Hovmantorp f�rsatte det ber�mda berget

Wed, 10 Mar 2010 00:30:00 +0100

I Hovmantorp är Allhallen ett utmärkt exempel på hur långt man kan komma med frivilligt engagemang i kombination med offentliga medel. En historia som förtjänar att berättas igen. Hovmantorps aktiva idrottsungdomar har under många var tvungna att åka kilometrarna österut till Lessebo för att träna.

Hovmantorps befolkning ville alltså ha en egen idrottshall. Men med kommunens bristande ekonomiska förutsättningar var det inte det lättaste.
Nu står hallen där i alla fall. En allaktivitetshall, en kombinerad plats för idrott, boule, teater, dans, konsert och festlokal. Internationell standard på allt, helt underhållen och delvis byggd av frivilligkrafter. Och delvis ägd av människorna på orten, genom så kallade ägarandelar. Doften inne i hallen är fortfarande färsk av trä och plastmatta.
Viljan kan verkligen försätta berg.
Hovmantorpsborna beslutade att själva göra något åt sin situation. 2004 hölls ett stormöte. En ideell förening bildades. De engagerade, där ibland Sven Sandin (ordförande) och Agneta Örnberg (kassör och därtill 25 år i Skatteverket) började åka runt för att samla ihop information om andra, nybyggda idrottshallar i närheten. Varenda företag på orten kontaktades för att ta reda på önskemål i samband med hallen. Informationsmöten hölls. Folkets Hus (som nu är i hopbyggd med hallen och där det finns bio, café och ungdomsgård bland annat) skänkte tomtmark till projektet. Det rörde sig om 6000 kvadratmeter.
När hallen skulle beviljas sex miljoner kronor i investeringsstöd från kommunen (dessa pengar hade varit förberedda sedan tidigare diskussioner om behovet av en ny hall i kommunen) ville också ha del av dessa pengar. Men efter lång debatt i fullmäktige klubbades beslutet, i slutet av november 2005.
Genom länsstyrelsen undersöktes möjligheten att få EU-stöd. Eftersom EU var intresserat av att sponsra kultur men inte idrott, transformerades arbetet till ett projekt inriktat även på kultur.
I slutet av november 2006 stod det klart att Allhallen beviljades 2,7 miljoner kronor av EU - ett stort projektbidrag, där kommunens sex miljoner varit avgörande som medfinansiering. Nu kan Allhallen fungera bland annat som teaterlokal när Riksteatern kommer på besök.
Projektet Allhallen bildade ekonomisk förening. Där kan varje person på orten, och vem som helst som vill stödja hallen, pytsa in en andelspeng. Ett år blev det årets julklapp, alla i Hovmantorp ville äga en bit av hallen.
Hallen har byggts i en kombination av frivilliga krafter - många tusen frivilliga arbetstimmar av unga som gamla - och proffs. Kommunen har ännu inte en enda lönekostnad i samband med hallen, allt drivs av eldsjälarna på orten. Civilsamhället får nytt liv.
Så lite politik som möjligt - mycket småländsk envishet.
Med det kommer man långt.

Sylvia Asklöf-Fortell
Politisk redaktör
Blekinge Läns Tidning

F�raktet mot det vanliga

Marcus Svensson — Tue, 09 Mar 2010 00:30:00 +0100

Det finns en lång tradition av att utlysa landets tråkigaste stad. Är det inte Gävle eller Katrineholm så är det Ljungby. På 1980-talet var det Jan Guillou som i Rekordmagazinet utnämnde Köping till Sveriges tråkigaste stad, med utmanare som Eslöv och Falköping, under vinjetten Tråktoppen. Det senaste i raden av exempel är Stockholmskrogen Café Opera som pekar finger åt Hässleholm.

Det är Dagens Media som rapporterat om en inbjudan till kommunalrådet Urban Widmark (m) med budskapet: "Jag är inte bara stamgäst på Café Opera utan också en medmänniska. Den tristess jag hört råder i Hässleholm gör mig ledsen och bestört. Därför vill jag donera mitt gamla Café Opera-kort till den uttråkade hässleholmare som behöver det allra bäst".
När nattklubbschefen Jonas Ghauri förklarar sig visar han inte bara prov på förakt mot kommunen (som han aldrig satt sin fot i) utan också brist geografiska kunskaper. Skåne har mycket vackert att erbjuda, säger han: till exempel Torekov, Halmstad och Båstad.

Men här ska inte bara ett fel finnas. Det som framstår som en stad och land-konflikt är i själva verket en livsstilsfråga. Det döljer sig också i dagens motsvarigheter till Guillous Tråktoppen. Det kan rimligen inte handla om arkitektur. Då skulle Stockholms miljonprogramsområden i en helhetsbedömning med automatik placera huvudstaden i topp. Stockholm är mer än söderhöjdernas utsikt över Strömmen.

Livet för verklighetens folk är detsamma i storstadsområden som i lands- och glesbygd. Barn ska lämnas och hämtas, jobbet ska skötas och middag ska lagas. En skillnad är att vägarna dit ofta är längre och tuffare i storstaden. Att ha tid är en lyx ofta förknippad med småstadslivet. Det stimulerande arbetet, högre lönen och karriärmöjligheterna i storstaden ska också vägas mot timlång dagspendling, höga boendekostnader och osäkra projektanställningar. Kanske behövs det då en kväll på Caféet för att känna sig speciell och lyckad. Om Ghauri vill vara en medmänniska så kan han väl dela ut sina vip-kort i Stockholms förorter.

Livsstilsföraktet är också politiskt. Den kvinna som bor i en småstad och gått ned i arbetstid för att få mer tid med barnen är antingen ett offer eller en svikare – trots att trygga barn är en god samhällsinvestering. Den man som arbetar inom industrin placeras utanför kunskapssamhället och anses ha en utsiktslös framtid – trots att det är svenska exportprodukter som upprätthåller vårt välstånd.

Vi utsätter oss för ett självbedrägeri om vi gör arbetet och platsen till medel för individuellt självförverkligande. Det goda livet handlar om att få relationer att fungera; med familj, släkt och vänner. Därför borde också relationslinjen tillåtas harmoniera med arbetslinjen. Kraven att människor ska flytta till jobben kan ställas mot den högskattepolitik som kraftigt missgynnat nyföretagandet, den eftersatta infrastrukturen och myndighetscentraliseringen.
Om politiken också inriktades på att underlätta människors relationer, istället för att skapa hinder i vardagen, skulle Sverige bli ett roligare land att leva i. På Tråktoppen sitter det dessvärre många så kallade vip:s som hellre vill styra än stödja människor i sina livsval. Det drabbar boende i såväl stad som landsbygd.

�rkens smuts upp till ytan

Martin Tunstr�m — Tue, 09 Mar 2010 00:30:00 +0100

Sjön Örken; ekologisk status otillfredsställande. Kemisk status: Uppnår ej god. Bergunda kanal har en måttlig ekologisk status, medan Årydssjön har en god. Det är i dag enkelt satt studera kvaliteten på länets alla vattendrag. Vattenmyndigheterna som de kallas har upprättat en hemsida www.viss.lst.se där landets i stort sett alla större vattendrag ingår, ner till mindre åar.

Många har irriterat sig över och ironiserat över EU:s ambitioner att skydda svenskt badvatten genom det så kallade badvattendirektivet. Och nog är direktivet mer skrivet för smutsiga Medelhavsstränder än inbjudande svenska badsjöar.
Men ytterst är det också EU som ligger bakom katalogiseringen av de svenska vattendragen. Vattendirektivet ska implementeras av medlemsstaternas myndigheter. Och om frågan om kvaliteten på badvattnet inte bör avgöras i Bryssel är miljön i sjöar, älvar och bäckar en gemensam angelägenhet. Nationella lösningar på globala miljöproblem finns inte när floder rinner igenom olika länder till ett och samma hav.

Vi är vana att se Sverige som den som går först och EU som den som går sist i miljöarbetet. Men så är det långt ifrån alltid. Det är inte bara i fråga om vattenvården som EU sätter press på svenskt miljöarbete. Med EU-medlemskapet fick miljörätten fick en vitamininjektion. Vid sidan av naturreservat skyddas skog och mark numera också av EU:s Natura 2000-områden. Habitatdirektivet ger hotade fåglar, andra djur och växter bevarandestatus. Det räcker med att titta i valfri kommunal översiktsplan eller i länsstyrelsernas arbete för att se betydelsen av EU-reglerna för vitryggiga hackspettar, urskogar eller fjärilar.

Svensk miljörörelse har sent omsider äntligen förstått att Europarätten inte bara ger de mänskliga rättigheterna ett starkare skydd än den svenska rättstraditionen, utan också att den också inkluderar natur och miljövärden i ett sammanhang. Fem i tolv valde också miljöpartiet att acceptera EU, kanske mer av rädsla över att förlora väljare än på grund av förståelsen av miljörättens betydelse. När en samlad miljörörelse anmäler vargjakten i Sverige till EU-kommissionen för brott mot habitatdirektivet tycks det visserligen främst vara en överdriven motvilja till den organiserade reduceringen av rovdjursstammen som spökar. Tidigare rättsfall också talar denna gång starkt emot bland annat Svenska Naturskyddsföreningen. Men medge att något ändå har hänt när det är till Bryssel miljörörelsen går för att driva igenom sina frågor - och när det är via EU:s direktiv som Örkens bedrövliga vattenkvalitet kommer upp till ytan.

Den som s�ker finner

Martin Tunstr�m — Mon, 08 Mar 2010 00:30:00 +0100

Bilden av en allt mer repressiv arbetsförmedling skymtar i bland fram i debatten. Till motivet hör också människorna som att tvingas lämna hus och hem för att flytta långt bort till anvisade arbete, något som inte alls stämmer.

Sett i ett internationellt perspektiv förefaller inte tillämpningen av reglerna av arbetsförmedlarna i Sverige vara särskilt sträng. Det verkar vara fördomar och inte fakta som präglar debatten. I senaste numret av Ekonomisk Debatt konstaterar nationalekonomerna Johan Vikström och Gerard J van den Berg nämligen att sanktioner mot arbetslösa i Sverige är tämligen ovanliga. Ett uträknat jämförelsetal, (antal sanktioner delat med medeltalet arbetslösa) ger talet 0,79 för Sverige, medan Danmark får 4,4, Norge 10,8 och Storbritannien 10,3. Sanktionerna är olika och inte helt lätta att jämföra. Klart är i vart fall att de svenska arbetsförmedlarna inte agerar som några hårdföra poliser. Riksrevisionen har ju också konstaterat - juli 2009 - att för få arbetssökande söker jobb på annan ort vilket hindrar omställningen. Även den bilden av verkligheten är således en konstruktion.
Men sanktionssystem måste också vara rimliga om de ska fylla någon funktion. Altför hårda "straff" ledde skriver författarna tidigare till att tjänstemän inte ville agera mot arbetslösa som inte accepterade erbjudna arbeten. Beteenden som enligt regelverken inte skulle accepteras sågs alltså mellan fingrarna. Få orkade med att dra in ersättningen helt i 60 dagar för att en arbetslös som inte följde reglerna och därför fyllde inte de tidigare hårda straffen någon större funktion än den rent symboliska. Vilket egentligen bara förlängde arbetslösheten.
I dag ifrågasätter dock få sanktioner i arbetslöshetsförsäkringen. Forskarna visar också att de leder till att de som drabbats av en sanktion mycket snabbare lämnar arbetslösheten än vad de annars skulle ha gjort. Lägg därtill att blott förekomsten av sanktioner också påverkar beteenden. Det finns dock en baksida av myntet, enligt ekonomerna. Oron för att förlora jobb kan leda till att den arbetslöse tar ett jobb med lägre lön vilket är "samhällsekonomiskt negativt". Men att helt stå utanför arbetsmarknaden är också negativt på fler sätt än vad ekonomer mäter; socialt och personligt, Ett jobb är i stort sett alltid bättre än arbetslöshet.
Politiken måste vara öppen för forskningen. Forskarduon noterar att åtgärder som uppmuntrar sökande av arbete får större effekt än hård kontroll av jobberbjudanden. Det förkortar arbetslösheten, det ger inte "sämre jobb". Den som söker finner, således. Det är den ena lärdomen att ta med i debatten. Den andra är att den repressiva bilden av svensk arbetsförmedling är målad i falska färger.