Sm�landsposten - Ledare

Underskattade partiledare

Sat, 11 Feb 2012 00:30:00 +0100

Den legendariske liberalen Karl Staaff beskrev partiledarens uppgift som ”medelpunkt, fana, spottkopp”. Detta kan nog fler partiledare intyga.

Inte mindre än fyra partier har bytt partiledare efter riksdagsvalet. Ett av partierna – Socialdemokraterna – har till och med bytt partiledare två gånger. Kristdemokraterna valde, efter en intern strid, att behålla partiledaren.

Att partiledarna har betydelse för partiernas stöd i opinionen tycks Håkan Juholts tid som Socialdemokratisk partiledare visa. Men det finns ibland en konflikt mellan journalister och statsvetare när partiledares insatser diskuteras. Många journalister fäster mycket stor vikt vid partiledarnas möjligheter att samla röster. Statsvetare vill ofta tona ned partiledarens betydelse och istället framhäva partiet och dess politik som viktiga. En del statsvetare menar att partiledaren har mycket liten betydelse för hur väljaren till slut röstar.

Själv brukar jag säga att journalister ofta överdriver partiledarens betydelse, medan många statsvetare underdriver densamma. Jag fick vatten på min kvarn när Surveyinstitutet på Linnéuniversitetet undersökte betydelsen av parti och partiledare för röstning i samband med senaste riksdagsvalet. Resultatet redovisas i boken ”Den svenska väljaren”. Till skillnad från tidigare rapporter visade det sig att partiledarens ställning hade en klar effekt på valet mellan de två huvudkombattanterna i form av Alliansen och De rödgröna.

Var fjärde väljare gillade partiledaren mer än partiet de röstade på. Mer än hälften gillade partiledaren minst lika mycket som partiet de röstade på. Mest uppskattning rönte Fredrik Reinfeldt. Fyra av tio moderatväljare gillade Reinfeldt mer än partiet. Åtta av tio moderatväljare gillade Reinfeldt minst lika mycket som det moderata partiet. Även språkrören i Miljöpartiet rönte en viss framgång när väljarna röstade, vilket till en liten del uppväger Alliansen fördel av partiledarröstningen. Resten av partiledarna fick dock finna sig akterseglade av sina partier när väljarna röstade. Värst var det för Socialdemokraternas Mona Sahlin och Vänsterpartiets Lars Ohly. Mindre än var tionde av dessa partiers väljare gillade Sahlin respektive Ohly mer än partiet.

De gamla partiledarna känner många väljare redan till. För de nya partiledarna väntar det stora elddopet i nästa valrörelse. Då är deras stora chans att presentera sig för väljarna. Återigen ställs då frågan om de olika partiledarna lyckas bli röstmagneter eller inte.

Magnus Hagevi

Uppv�rdera praktisk kunskap

Marcus Svensson — Sat, 11 Feb 2012 00:30:00 +0100

Det går en skiljelinje i svensk skolpolitik som förenklat kan beskrivas i två påståenden; alla ska med och alla kan inte stöpas i samma form.

I praktiken behöver det inte vara någon motsättning, ändå har det blivit så. I en gymnasieskola där alla löd under kravet att uppnå högskolebehörighet var tanken att alla skulle få samma chans oavsett bakgrund. Resultatet blev avhopp och utanförskap. Alla skulle med, men alla följde inte med.

Även om arbetsrätt och höga ingångslöner finns med bland förklaringarna till den höga ungdomsarbetslösheten så är det framförallt bristen på utbildning som utgör roten till det onda. Har man inte godkända gymnasiebetyg är det få arbetsgivare som är intresserade.

I någon mening kan det ses som ett misslyckande när utbildningsminister Jan Björklund (FP) öppnar för en ny gymnasieutbildning helt utan teorietiska ämnen. Precis som universitet och högskolor får ärva gymnasieskolans problem, får gymnasieskolan ärva grundskolans.

Men, om fler ska få chansen att komma in i arbetslivet krävs fullgångna utbildningar. En renodlat praktisk utbildning är bättre än ingen utbildning alls. Och något måste göras när mer än 10 000 ungdomar lämnar gymnasieskolan varje år med ofullständiga betyg.

En och annan skoltrött elev som väljer en rent praktisk utbildning lär dock snart ställas inför nya vägval i livet. Arbetslivet är som regel mer krävande än vardagen i skolan, på många sätt. Därför behövs det också breda vägar tillbaka in i skolan. För vad är skoltrötthet om inte ett förskönande ord för omognad?

Samtidigt finns det en tendens i samhället att undervärdera praktisk kunskap. Såväl theoria och praxis utgör övning i rationellt tänkande, för att tala med de grekiska filosofer allt färre har hört talas om i vårt ”kunskapssamhälle”.

Ny svensk modell

Martin Tunstr�m — Sat, 11 Feb 2012 00:30:00 +0100

Ögonbrynen höjdes möjligen hos en och annan när självständighetsivrare på Skottland deklarerade att en självständig skotsk nation skulle vända sig mot Skandinavien. Även London inspireras emellertid av svensk politik.

Den brittiske premiärministern David Cameron visade under Northern Future Forum att stort intresse för det svenska systemet med Rut-avdrag för hushållsnära tjänster vilket i går uppmärksammades i den inhemska pressen.

Om Reinfeldt talar arbetslinje är ordet i Storbritannien "the squeezed middle, den pressade medelklassen. Det var faktiskt inte Camerons konservativa toryparti som lanserade begreppet utan labourpartiet som ungefär som Reinfeldt identifierat det arbetande folket.
Medan svenskar tittar på Järnladyn - filmen om Margaret Thatcher - vänder David Cameron allt oftare blickarna mot den nya svenska modellen. Ett valfrihetssystem införs i det brittiska undervisningsväsendet, inspirerat av det svenska friskolesystemet. Det finns andra likheter. Cameron och Reinfeldt talar med samma bokstäver om klimatförändringar. Sverige uppmärksammas internationellt inte längre som ett högskattesamhälle eller som "medelvägen" utan som en nation med sunda finanser och med innovativa välfärdslösningar.

Fakta blandas dock också med en mer politiserad världsbild. Till den Sverigebild som regeringen lanserar hör också föreställningen om att staten gör medborgarna mer självständiga och därmed möjliggör egna val. Här anas dock en exkluderande negativ bild av en institution som familjen liksom av frivilliga kollektiv som folkrörelser. Statsindividualismen gör också medborgaren svag om andra forum som erbjuder trygghet försvagas. Från detta ideologiska perspektiv ter det sig kanske naturligt att Reinfeldt vänder blickarna mer mot tory i Storbritannien än mot CDU i Tyskland som Moderaterna annars har betydligt närmare relationer med inom ramen för den gemensamma partigruppen EPP i Europaparlamentet. I termer av välfärdspolitik har den svenska modellen mer gemensamt med den tyska än den brittiska. På andra punkter förenas dock Sverige och Storbritannien. Över partigränserna finns ett brett förespråkande av frihandel.

Det nordiska mötet har kritiserats för att stärka David Camerons Brysselskeptiska hållning. Men bland deltagarländerna finns också Norge som helt står utanför EU. Här finns Finland och Estland som har implementerat euron. I militära sammanhang bygger på en och samma gång Sverige nätverk med Natolandet Norge och neutrala Irland som inte vill samarbeta med Storbritannien. Och den brittiska EU-linjen måste för övrigt faktiskt förstås mot bakgrund av landets historiska förbindelser med USA och med länder inom det gamla samväldet. Nya samarbeten och mötesplatser måste inte alls kollidera med etablerade som institutioner som EU eller Nordiska Rådet. Även på denna punkt finns det fog för att tala om en ny modell.

Se sammanhanget

Marcus Svensson — Fri, 10 Feb 2012 00:30:00 +0100

Europadomstolen för mänskliga rättigheter har gett Högsta domstolen i Sverige rätt efter att ha fällt fyra män för hets mot folkgrupp.

Männen, som överklagat domen, spred flygblad som hetsade mot homosexuella för åtta år sedan. Jämförelser med fallet Åke Green, som tidigare friats från hets mot folkgrupp, gjordes av tingsrätten som i Bollnäs som också friade männen.
En jämförelse som haltade i rätten och som haltar i kommentarerna efter gårdagens utslag. Som när RFSL:s ordförande med anledning av Green säger: vi tycker inte att religion kan ursäkta hetsande.
Det gör det heller inte. Fallet Åke Green prövades förvisso inte av Europadomstolen. Men mycket talar för att han friats även där.

Det finns nämligen en central skillnad mellan fallen. Det handlar inte främst om innehållet, utan att flygbladen delades ut på en skola till unga elever. I denna del är domen vägledande. Hets mot folkgrupp måste sättas in i ett sammanhang. En predikan som hålls i en avlägsen och liten frikyrkoförsamling är inte detsamma som propaganda riktad mot skolelever med organiserade rasister som avsändare.

Oskolade poliser

Martin Tunstr�m — Fri, 10 Feb 2012 00:30:00 +0100

När polisens eget fackförbund får frågan om vilken enskilt beslut som är viktigast för den framtida polisen pekar ordföranden Lena Nitz på behovet av en ny akademiserad utbildning.

Det kallas polishögskola i dag, men poliseleverna får inga akademiska poäng för sina studier. Däremot får de studieskulder. Polisförbundet är långtifrån ensamt om att kräva en mer kvalificerad utbildning för ordningsmaktens män och kvinnor. En utredning med samma slutsatser ligger och samlar damm på justitiedepartementet.

Riktningen mot professionalisering och specialisering fick en skjuts framåt inte minst när Växjö universitet fick uppdraget att driva den tredje svenska polisutbildningen. Och kraven ter sig befogade. Polis ter sig i dag som varande ett samlingsnamn för en rad olika uppgifter inom en och samma brottsbekämpande organisation. Uttryckande poliser behöver i vardagen språkkunskaper och kännedom om historiska eller religiösa frågeställningar. Ur rättsäkerhetssynpunkt är språkkunskaper av central betydelse när utredaren skriver förhören som ingår i en förundersökning.

Men när Rikspolisstyrelsen fastställer de formella antagningskraven till polisutbildningen väljs den motsatta vägen. I likhet med Försvarsmaktens nya krav på soldater är det fråga om en sänkning av kompetenskraven. Från ett jämställdhetsperspektiv ter det sig rimligt att de fysiska kraven på en polisaspirant är lika för män och kvinnor. Här ska dock jämställdheten öka genom att kraven på männen sänks. Då hör det till saken att de ofta uppmärksammade fysiska testerna inte alls kräver att aspiranten är någon elitidrottsman. Två kilometer löpning ska till exempel avklaras på tiden 10:15. Det klarar såväl kvinnor som män med riktiga ambitioner.

Om försvarsmakten sänker kraven för att öka antalet sökande verkar polisens förändring sker för att bredda rekryteringen, enligt ett tidigare uppdrag från regeringen. Om polisens antagning tidigare anklagats för att ha präglats av positiv särbehandling eller kvotering gällande kön tycks det här vara ambitionen att attrahera grupper med svag tidigare utbildning.

Ett ordförståelseprov slopas, liksom kravet på genomfört högskoleprov. Den sökande behöver heller inte genomföra något lämplighetssamtal på en polisstation. Polisen tycks ha stor tillit till en haltande gymnasieskola eftersom de lägsta kraven på godkänd räcker som behörighetsgrund till utbildningen. Till det kommer också ett villkor på bland annat den kortaste kursen i samhällsvetenskap. Ambitionen att i identitetspolitisk anda rekrytera aspiranter med låga kunskaper i samhälle och språk bygger på den felaktiga utgångspunkten att kårens sammansättning etniskt är avgörande för polisens förtroende. Det är polisens möjligheter att klara upp brott och skydda medborgarna som det handlar om!
Och det kan inte vara polisens eller försvarets uppgift att minska ungdomsarbetslösheten till priset av att professionaliteten och förtroendet för kåren får sig en törn. Polisens möjligheter att rekrytera aspiranter från olika samhällsgrupper skulle istället förbättras om yrkets status höjs. Polisfackets idéer om att förstärka utbildningen ter sig mer lockande än Rikspolisstyrelsens beslut att sänka antagningskraven.

Stor debatt om sm� vinster

Marcus Svensson — Fri, 10 Feb 2012 00:30:00 +0100

De tio största aktörerna inom friskolesfären samlar snart hälften av alla friskoleelever. Men de allra flesta elever går fortfarande i kommunal skola, 76 procent av gymnasieeleverna och 88 procent av grundskoleeleverna.

Det är tidningen Dagens Samhälle som återigen gjort ett nedslag i friskolebranschen. På elva år har friskolorna femdubblat sin omsättning och ligger nu på cirka 26 miljarder kronor.

Academia är störst, med 35 000 elever och drygt 4 000 anställda. Även om rörelsemarginalen är på väg upp, så är den fortfarande låg jämfört med många andra branscher. Academia hade en ren vinst på 150 miljoner kronor förra året. Men det ska ses i ljuset av att företaget omsätter närmare 3, 8 miljarder kronor och renderar 40 miljoner i skatteintäkter. En marginal på mellan åtta och nio procent vittnar om stabilitet, men inte mer.

Man får inte glömma bort att det också flyter in privat kapital i friskolorna. En del av vinsten går till att betala räntor på lån. Företagen behöver således en säkerhetsmarginal. Sammantaget ligger branschens vinster runt sex procent, och då före skatt.

Som Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman konstaterar anses ett överskott på två till fyra procent inom den kommunala sektorn vara ett tecken på ”god ekonomisk hushållning” i enlighet med kommunallagen. Fyra procent är också vad som i snitt blir över efter att skatten dragits.
Och av friskolejättarna var det nio av tio företag som tog ut noll i utdelning. Debatten om övervinster ter sig i ljuset av Dagens Samhälles granskning som djupt överdriven.

Familjefokus �kar j�mst�lldheten

Fri, 10 Feb 2012 00:30:00 +0100

Kristdemokratisk familjepolitik syftar till att öka familjernas frihet och möjliggöra mer tid för barnen. Därför föreslår vi att föräldraförsäkringen byggs ut och görs mer flexibel, att föräldrar ska kunna få barnomsorgspeng för egna barn samt att familjer som inte nyttjar offentligt finansierad barnomsorg ska få göra avdrag på skatten.

Smålandsposten (SMP 2/2) kritiserar oss för att negligera jämställdhetsdimensionen. Det är en kritik som ofta framförs men som vi anser är obefogad.

Vi menar att beslutet om hur föräldraledigheten ska fördelas är ett beslut som ska ligga hos föräldrarna själva, vi anser att det är föräldrarna som bäst kan avgöra vad som fungerar i deras situation. Därför vill vi avskaffa mamma- och pappamånader samt jämställdhetsbonusen. Men det innebär inte att vi är mot jämställt uttag av föräldraledighet.

Vi föreslår exempelvis att rätten till tjänstledighet förändras så att mamman och pappan kan ta ledigt på lika villkor när barnet är under tre år. Så är det inte idag, det finns ett flertal regler som missgynnar pappor som vill vara hemma längre med sina barn. Vi anser också att barnbidraget ska delas mellan mamman och pappan om man har gemensam vårdnad och om barnet bor växelvis.

För att förstärka ensamstående föräldrars ekonomi anser vi också att underhållet i högre utsträckning bör bygga på frivilliga avtal och överenskommelser. Om båda föräldrarna bidrar till barnets försörjning utifrån sin ekonomiska förmåga kan de sämst ställda barnens ekonomi förbättras med motsvarande ett barnbidrag i månaden.

För oss är jämställdhet inte att mamman och pappan i en familj ska dela allt exakt lika. För oss handlar det om att kvinnor och män ska ha lika rättigheter och lika möjligheter att förverkliga sina livsmål. I det avseendet ökar våra förslag jämställdheten.

Emma Henriksson
Ordförande i Kristdemokraternas familjepolitiska arbetsgrupp

Behovet av public service allt st�rre

Martin Tunstr�m — Thu, 09 Feb 2012 00:30:00 +0100

När TV4 fick tillstånd att bryta det svenska tv-monopolet var det förenat med en rad villkor. Inom Socialdemokratin fanns inte bara anhängare av ett parabolantennförbud utan också en oro för att en friare television skulle ha en politisk agenda.

En fjärdeoktoberkanal, varnade Ingvar Carlsson för, med referens till det företagarnätverk som lyckligtvis med framgång protesterade mot den föreslagna socialiseringen av näringslivet genom löntagarfonderna. Om man resonerat om eventuell politisk tendens i 1980-talets SVT är däremot oklart. Mer berättigade skäl bakom villkoren för sändningstillståndet var krav på att SVT nyhetsmonopol skulle utmanas. Ytterligare medial storstadsfixering var ingen betjänt av, varken då eller nu.

Så uppfattade också TV4 uppdraget att spegla hela Sverige som en politisk pålaga. Men när kulturdepartementet nu skissar på public service-propositionen sänder TV4 utan något avtal med staten. Barnprogram, lokala nyheter och samhällsdebatt produceras för att de har en publik, inte för att regeringen som tidigare kräver det.
Problemet för fyran i dag är inte att hitta annonsörer, det är att hitta utrymme för reklamen på bästa sändningstid. Även i den kommersiella genren finns en efterfrågan på kvalitet. Experimentet under början av 2000-talet med minskade kvalitativa ambitioner fick tittarna att allt flitigare använda fjärrkontrollen för att byta från och inte till TV4.
Samtidigt har andra knoppar på tv-ängen inte blommat ut, i enlighet med förhoppningarna på mediemångfald. För inte så många år sedan talades det allt oftare om privat public service. Hårdsatsande TV8 lyftes fram som ett kvalitetskomplement. Paradoxalt nog avbröts satsningen just när tittarna börjat kunna luta sig tillbaka i soffan för att se på samhällsprogrammen.

När medielandskapet diskuterades i Ängelsberg under förra veckan stack också fyrans nye vd, Casten Almqvist inte under stolen med att den undersökande journalistiken och den breda utrikesbevakningen inte kommer att bli kanalens framtida signum. Där ser vi det tydliga behovet av public service-tv, inte minst när mediekonsumtionen blir allt mera siktat. Stora grupper i samhället har aldrig varit så välinformerade som i dag, andra hamnar i den kvalificerade medieskuggan när antalet tidningslösa hushåll blir alltfler. Fast Almqvists poäng var en annan: "SVT suger ratings från marknaden", är en mening från Bonnierdirektören som han påmindes om under det av Axess arrangerade seminariet. Om Almqvist stolt deklarerar att fyran blivt mer lik SVT är det med kritik han beskriver hur SVT blivit alltmer lik tittar(rating)- och annonsberoende TV4. Sensmoralen: En efterlysning av ett smalare SVT med mindre underhållning.

Visst påverkar TV4:s aktuella profil diskussionen om public service-uppdraget. SVT:s val att satsa på en profilerad underhållningskanal och en samhällskanal kan också ifrågasättas. Hur SVT använt sponsring är en ytterligare relevant fråga. Men när TV4-chefen själv framhåller vilka brister kanalen hade för tio år sedan belyses betydelsen av en långsiktig garanti för etermedieinstitutioner som står för såväl granskning som utrikesbevakning, och är en del av en gemensam offentlighet. Utan en gång misstänkliggjorda TV4 hade dock tv- rutan varit svartare.

Koppla grepp om korruptionen

Marcus Svensson — Thu, 09 Feb 2012 00:30:00 +0100

I ett Sverige med välfungerande institutioner, offentlighetsprincip och meddelarskydd har vi levt länge i tron att ha utgjort ett undantag i den teori som säger att länder med stor offentlig sektor också har en hög grad av korruption.

Men i takt med att politiken, marknaden, staten och företagandet vuxit samman har också riskerna för missförhållanden ökat.
Det lyfter också organisationen Transparancy International Sverige fram. När alternativa driftsformer, bolagiseringar, upphandlingar av tjänster ökar ställs ökade krav på kontroll och uppföljning. Den kommunala revisionen är svag och kommuner kan med hänvisning till det kommunala självstyret bryta mot lagar utan att riskera några sanktioner – även om de fälls i domstol. Som Lessebos affärer i glasriket, för att ta ett exempel.

I huvudsak träffar kritiken rätt. Meddelarskyddet bör få en starkare ställning, även om huvudmannen är privat. En sådan utveckling har också påbörjats, via avtal. Initiativ som tas av lokala politiska församlingar, men också av stora privata välfärdsaktörer. Lag väger emellertid tyngre än avtal, vilket motiverar en lagstiftning.

Vad gäller kritiken mot partierna är invändningen i princip rätt. Sverige skiljer ur sig internationellt genom att sakna krav på en öppen redovisning av partibidraget. Samtidigt är det förhållandevis små summor det handlar om, och givarna är många. Partierna är inte beroende av donationer. För Sverige skiljer också ur sig ur en annat och ofta mindre uppmärksammat perspektiv, partierna bärs upp ekonomiskt av statliga bidrag. Moderaternas partibidrag på 116 miljoner 2010 kan ställas i proportion till gåvorna från 7 000 privatpersoner som tillsammans står för sju miljoner kronor. Något beroende föreligger inte. Det finns dock ändå skäl att gå mot en öppnare redovisning, eftersom blotta misstanken om missförhållanden skadar tilltron till demokratin.
Som Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi nyligen lyfte fram finns det också ett behov av karantänsbestämmelser för statsråd och vissa statstjänstemän. En minister som avgått bör inte och ska inte kunna gå direkt in i näringslivet för att arbeta med samma område.

Även om det finns en stark ämbetsmannatradition i Sverige kan vi inte förlita oss på att myndigheter och offentliga institutioner i alla delar genomsyras av den. Därför behöver kontrollinstrumenten bli vassare och regeringen – som Transparancy International Sverige föreslår – utveckla en effektiv och samordnad korruptionspolitik. Om inte annat pekar härvorna i Göteborg på nödvändigheten av det.

Centern r�ds inte �ppenhet

Martin Tunstr�m — Wed, 08 Feb 2012 10:44:00 +0100

En artikel på ledarsidan i Smålandsposten (4/2) handlar om Centerpartiets förnyelse, våra kommundagar i Västerås och det precis påbörjade arbetet med ett nytt idéprogram. Det är en spännande resa som vi i Centerpartiet har inlett, och vi bjuder in alla som är intresserade att följa med. Vi som är aktiva medlemmar och förtroendevalda i partiet tänker inte låsa in oss och prata med varandra om hur politiken ska utvecklas.

Vi välkomnar istället var och en med intresse för samhällsfrågor att lämna bidrag och synpunkter på en ny wiki. Det är förstås mycket bra att detta debatteras och analyseras. Därför är det roligt att Smålandsposten vill vara med i samtalet om framtidens lösningar på viktiga frågor för oss alla. Vi tror nämligen att alla kan och vill bidra med tankar och konkreta förslag.

Vi är övertygade om att idéer för framtiden måste tas fram ur människors erfarenheter av sitt vardagsliv, från jobb, från skola, från företagande, från vård och omsorg, från samtal om det som är viktigt i livet. Centerpartiet öppnar därmed för en bred politisk diskussion. Förslag och synpunkter kommer att ligga till grund för det fortsatta arbetet med vårt nya idéprogram, som självklart kommer att vila på Centerpartiets värdegrund. Detta är helt i linje med vår folkrörelsetradition. Både arenor och tekniska möjligheter förändras ständigt. Internet har skapat nya oanade möjligheter till dialog och öppenhet för ett folkrörelseparti.

Det är tråkigt att Smålandsposten mot bättre vetande förminskar och dömer ut en ambition som ytterst syftar till att öppna politikens finrum för människor som hittills inte har bjudits in att diskutera hur vi gemensamt ska forma framtiden. Vem är rädd för öppenhet? Vi är trygga i våra grundläggande värderingar och ser inget hotfullt i att så många människor som möjligt deltar i samtal om politikens möjligheter.

Välkommen till framtidsresan!

Per Schöldberg
Distriktsordförande
Centerpartiet Kronoberg

Mer tid i arbetslivet

Marcus Svensson — Wed, 08 Feb 2012 00:30:00 +0100

Politikens inflytande över pensionsåldern är begränsat. Med ett dubbelt så högt jobbskatteavdrag och en arbetsgivaravgift som bara består av ålderspensionsavgiften för personer över 65 år har regeringen försökt att stimulera fler att arbeta längre.

Så mycket längre kan man inte gå när det gäller ekonomiska incitament, om man nu inte helt vill skattebefria den äldre arbetskraften.

I kombination med ett pensionssystem som lagt över mer ansvar på den enskilde tycks skattereformerna ha gett effekt. Antalet förvärvsarbetande över 65 år har ökat väsentligt under senare år. I dag är det ungefär 120 000 i åldersgruppen 65-74 år som är sysselsatta. Sett över en tioårsperiod är det en ökning med över 75 procent.
Ett ökat intresse att arbeta längre gör att diskussionen om en förändring av det arbetsrättsliga regelverket aktualiseras, så att arbetstagaren har rätt att stanna kvar på sin arbetsplats även efter 67 års ålder.

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) öppnade för just det under gårdagen i samband med Northern Future Forum, som samlat nio stats- och premiärministrar från Storbritannien, de nordiska och baltiska länderna. Det är ett intressant initiativ som tagits. En nord och syd-dimension gör sig påmind. Medan södern brottas med akuta ekonomiska problem riktar norra Europa blicken mot morgondagens välfärdsutmaningar.

Bland de länder som medverkar ligger också den genomsnittliga faktiska pensionsåldern högre än i övriga Europa, mellan cirka 62 och 65 år.

I grunden handlar det om en attityd hos såväl arbetstagare som arbetsgivare. Finns det en förväntan om att pensionsåldern inträder vid 65 års ålder, ja då blir det också i någon mening självuppfyllande. Det är åtminstone tankar som man när inom ramen för Pensionsåldersutredningen. Attityder är svåra, men inte omöjliga att påverka. I USA har man med viss framgång lyckats påverka äldre personer att arbeta längre genom riktad information där man lyfter fram fördelarna med att fortsätta att arbeta.
Om vi inte förlänger tiden i arbetslivet så kommer antalet pensionärer som inte kan försörja sig på sin pension att öka. Det uppstår då ett tryck på såväl arbetsgivare och löntagare att ta ett ännu större ansvar för att finansiera välfärden. Ska man undvika högre skatter måste man därför försöka att öka produktiviteten, vilket också gynnar de som gått i pension tidigt för att de inte orkar, kan eller vill vara kvar på arbetsmarknaden.

Det är mycket riktigt tiden i arbetslivet det hänger på. Men inträdet på arbetsmarknaden är här en minst lika stor utmaning som att få fler att stanna kvar längre i arbetslivet. Ungdomsarbetslösheten är hög och den genomsnittliga åldern för en högskoleexamen ligger på 29 år.
Höga ingångslöner och arbetsrättsliga regler utgör trösklar till arbetslivet som bör sänkas för unga, precis som incitamenten och rätten att arbeta längre för äldre bör stärkas.

Det blir en region

Martin Tunstr�m — Wed, 08 Feb 2012 00:30:00 +0100

De formella besluten om att bilda en gemensam sydsvensk region är nu tagna i de folkvalda församlingarna i Kronoberg, Blekinge, Kalmar och Skåne.

Information och dialog kring dessa beslut och om den gemensamma viljan att påbörja arbetet med regionsammanslagningen har skett tillsammans med regeringens utredare Mats Sjöstrand. Landstingsföreträdare och regionföreträdare har också i dessa samtal klargjort att arbetet med regionbildningen kommer att ske oavsett Sjöstrands statliga indelning.

Jag har bjudit in alla landstingsråd och regionråd från de sydsvenska länen som ingår i styrgruppen för vårt sydsvenska regionsamarbete till Växjö den 23 februari . Då påbörjar vi vårt gemensamma åtagande för att skapa gemensam infrastruktur, hälso- och sjukvård, kultur och regional utveckling i hela regionen. Samtliga partier kommer att vara företrädda i de olika arbetsgrupper som ska arbeta fram utvecklingen inom dessa områden fram till 2019 då den nya regionens valda företrädare startar.
Så ser verkligheten ut och den politik som nu förs i våra respektive landsting och län och tillsammans i regionsamarbetet. Senast 2017 ska vi gemensamt lämna in en formell ansökan till regeringen om att få bilda en ny sydregion i Sverige.

Suzanne Frank
Landstingsstyrelsens ordförande (M)

Efterfr�gan och behov

Martin Tunstr�m — Wed, 08 Feb 2012 00:30:00 +0100

I Stockholms läns landsting får medelpatienten 1,9 gånger per år till doktorn. I riket är genomsnittet 1,53 och i Kronobergs läns landsting 1,43.

Siffrorna uppmärksammas i en i sig intressant artikel i Dagens Nyheter där det konstateras att Stockholmare generellt är friskare på grund av att befolkningen är landets yngsta och att länsinvånaren har en högre utbildning än svensken i gemen. "Något som ger god hälsa, eftersom välutbildade bland annat äter sundare och motionerar mer".

Nu är emellertid hälsoskillnaderna mot ett län som på många sätt avviker från huvudstaden inte nämnvärt stora när det kommer till folkhälsan. Kronoberg har till exempel vanligen väsentligt lägre sjukfrånvaro än riket i övrigt, tillsammans med Stockholm, Halland, Uppsala och Jönköpings län den längsta medellivslängden trots att befolkningen är äldre än genomsnittet i landet och har en något lägre utbildningsnivå än i Stockholm.

Visst finns det stora orimliga skillnader mellan landstingen i fråga om vård. Men hälsa handlar också om livsstil, arbete och värderingar, vilket undersökningen visar. Och i konsumtionen av vård rymmer också en platsfaktor. Om avståndet till en vårdcentral för många på den kronobergska landsbygden är långt har Stockholm den högsta läkartätheten i landet. Vårdcentralen ligger för många en promenad bort. En tradition av patienttillvända läkarmottagningar kontrasterar mot vårdcentraler med möjligen upplevda högre trösklar. Till det kommer andra beteenden som kan vara arbetsmarknadsrelaterade. När vård ses som service ökar efterfrågan.

Chefsläkare i Stockholms läns landsting utesluter inte att patienterna i övriga delar av Sverige går för sällan till läkaren. Och där finns det fakta som talar för bedömningen. Ett otillgängligt sjukvårdssystem kommer medborgarna att vända ryggen år. Vi vet också att vårdcentralen som institution är särskilt viktigt för resurssvaga patienter. Ökat utbud av vård är viktigt såväl för sällan patienten som kroniskt sjuka. Sedan gäller det att vårdvalssystemen anpassas för kategorier som är särskilt vårdtunga, resurssvaga eller kroniskt sjuka. Hur de svårast sjuka omhändertas säger något om vår människosyn.
Men det är kanske inte sjukvårdspolitikerna i Kronoberg som i första hand bör reagera över texten i DN. Tidningen berättar vidare att Stockholmslandstinget samtidigt inte klarar vårdgarantin och villkoren för kömiljarden. Oppositionslandstingsrådet i Kalmar län, Christer Jonsson (c) resonerar i sammanhanget om man gått från en behovsstyrd till en efterfrågestyrd sjukvård. Det vill säga görs rätt prioriteringar utifrån medicinska skäl?
Stockholmspatienterna behöver uppenbarligen lite av vårdkvaliteten i Kronoberg. Och Kronobergare kommer på sikt kräva mer av tillgänglighet.

Bekl�mmande tystnad

Marcus Svensson — Tue, 07 Feb 2012 09:31:00 +0100

I hägnet av Socialdemokraternas partiledarproblem har under en längre tid det varit ganska tyst om bland annat Miljöpartiets många, enligt min mening, verklighetsfrämmande förslag.

Det kan vara förklaringen till att de gått fram i flertalet opinionsmätningar den senaste tiden. För att ge väljarna en möjlighet att bedöma de olika förslagens konsekvenser är det nödvändigt att förslagen närmare analyseras. Mot den bakgrunden var den analys som Smålandsposten gjorde i en ledare den 26 januari under rubriken "Kortare arbetstid sämre välfärd" välkommen.

I ledaren gjordes ett försök att beskriva konsekvenserna för vår välfärd om Miljöpartiets förslag om kraftigt sänkt arbetstid, ekonomi utan ränta, medborgarlön med flera populistiska förslag skulle genomföras. Det entydiga resultatet blev att välfärden kraftigt skulle försämras. Jag delar Smålandspostens analys och har bland annat tidigare kraftigt bemött förslaget om införandet av medborgarlön när den tanken för några år sedan väcktes av Växjöpolitikerna Bo Frank (M) och Carin Högstedt (V).

På en punkt håller jag inte med. Det är följande citat ur ledaren: "Det enda man kan hoppas på är att såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet är lyckosamma i nästa valrörelsen med att nå ut med sin politik, så väljarna får klart för sig vad den innebär."

Jag tror inte att vare sig V eller MP i sin marknadsföring ger väljarna rätt underlag för att de ska kunna bedöma konsekvenserna av till exempel kraftigt sänkt arbetstid. Den informationen måste ledarskribenter och företrädare för Alliansen svara för. Jag tycker det varit allt för tyst från företrädare för dessa fyra partier när det gällt att ge väljarna bättre möjligheter att bedöma realismen i de förslag som berörs i den aktuella ledaren. Jag förväntar mig skärpning på denna punkt.

Ingvar Karlsson (C)
Växjö

L�nar sig a-kassan?

Marcus Svensson — Tue, 07 Feb 2012 00:30:00 +0100

Varför väljer sju av tio nyanmälda arbetslösa ungdomar under 25 år bort a-kassan?

Det är Svt:s Rapport som låtit Arbetsförmedlingen ta fram ny statistik över andelen unga som valt att stå utanför arbetslöshetsförsäkringen. 2006 höjdes avgifterna till a-kassan. Då valde nästan sex av tio ungdomar att försäkra sig. I dag är dock avgifterna i många a-kassor nere på ungefär samma nivå som före avgiftshöjningen.
Duger då avgifterna som förklaring till att ungdomar väljer att stå utanför?

En ungdomsarbetsförmedlare säger till Rapport att han möter arbetslösa unga som ännu inte tjänar något på att gå med i en a-kassa, men också många som tycker att det är för krångligt med pappersarbetet. Två förklaringar som kompletterar bilden.

Att skylla på avgifterna är att göra det allt för enkelt för sig. För att få grundersättning på högst 320 kronor per dag behöver man inte något medlemskap i en a-kassa. Man behöver däremot uppfylla vissa krav i form av arbetade timmar. Men det är bara en mindre del av alla öppet arbetslösa som omfattas av detta grundskydd.

Är då lösningen en obligatorisk a-kassa? För ungefär 60 procent av de öppet arbetslösa skulle det inte göra någon skillnad, enligt Arbetslöshetskassornas samorganisation, förutom att de skulle få vara med att betala. Villkoret för att få inkomstrelaterad ersättning är att man har arbetat minst 80 timmar i månaden i minst sex månader under en tolvårsperiod. Merparten av de öppet arbetslösa uppfyller alltså inte detta arbetsvillkor. Då finns det heller ingen anledning att vara med i en a-kassa.

För den som arbetar på timmar och ställer upp när det behövs är det sannolikt inte avgiften till a-kassan som hindrar ett medlemskap, utan att man inte kvalificerat sig för ersättning. Det handlar om ungdomar som arbetar extra, deltid och under allmänt osäkra anställningsförhållanden. Och varför vara med och betala för något man inte får del av? Det finns säkert ungdomar som drar sig för pappersarbete, men huvudförklaringen ligger nog snarare i att det inte är någon pay off att vara ansluten till en kassa.
Förändringen i a-kassornas medlemsutveckling kan också ses ur ett vidare samhällsperspektiv. Individualiseringen har medfört att äldre personer med trygga anställningar och några få år kvar till pension går ur. Avgiftshöjningarna 2006 påskyndade den processen. Den kollektiva ansvarskänslan tycks ha krympt.

Utvecklingen talar för en obligatorisk a-kassa, vilket regeringen också har planer på. Men om alla ska stå för finansieringen kan inte de flesta vara utestängda från ersättning. Då får inte reformen den legitimitet den faktiskt kräver. Därför bör också arbetsvillkoret ses över.

Den pressade medelklassen

Martin Tunstr�m — Tue, 07 Feb 2012 00:30:00 +0100

När frågan är inkomstskillnader i Sverige är platsen Södra Vätterbygdens Folkhögskola i Jönköping som erbjuder en magnifik utsikt över staden.

Så är tämligen legitima inkomstskillnader kanske något lika historiskt svenskt som den folkrörelsedrivna skolan. Jämlikhet tycks vara ett värde som inte bara har Socialdemokratiska rötter, utan har ett ursprung i det gamla lutherska enhetssamhället.
Det var någon månad sedan SNS presenterade sin välfärdsrapport om inkomstskillnader - tidigare kommenterad på ledarplats - och tiden har erbjudit forskarna utrymme för reflektion. Professor Anders Björklund säger försiktigt att de sammanpressade inkomstskillnaderna i början av 1980-talet inte är så eftersträvansvärda. Det hade gått för långt. Mer djupgående ideologiska slutsatser än så ville vetenskapsmannen inte delge åhörarna.

I rapporten konstaterades att de växande skillnaderna inte handlar om löner utan om kapitalintäkter. Det har spekulerats i att reavinster på bostäder eller aktier är förklaringen. Så blir boendekarriär viktigare för privatekonomin är yrkeskarriär. Vem kan spara ihop reavinsten på bostadsrätten på lönearbete?
Men forskarna diskuterar i ett annat svar. Löner redovisas i dag som intäkt av kapital. Så blir skatten lägre för den som har möjligheten att lägga in sina pengar i ett eget bolag för att slippa betala den höga värnskatten. Det är inte oproblematiskt. Försvarare av den högsta marginalskatten måste inse att den slår snett. Vissa kan planera bort skatten med 3:12 bolag eller som Sacos Gunnar Wetterberg uppmärksammat inköp av skogsfastigheter. Andra, allmänläkare, rektorer och kommunala chefer får snällt betala skatten. Vi får en grupp som tjänar mycket pengar, en annan som betalar mycket skatt. En annan dimension är att en sänkning av värnskatten inte får förväntade effekter eftersom stora grupper redan planerat bort skatten.

SNS-utredningen visar att toppen har dragit i från. Skillnaderna mellan merparten av löntagarna har inte ökat nämnvärt. En närmare titt i studien visar också att utbildningspremien - alltså löneökningen för ett utbildningsår - är fortsatt jämförelsevis mycket låg i Sverige. Bakom den statistiken döljer sig högutbildade gymnasielärare och sjuksköterskor, präster och musiker som inte fått uppleva det tvivelaktiga nöjet att betala de högre marginalskatterna. The "squeezed middle" - den pressade medelklassen var för övrigt också årets ord i Storbritannien 2011.
Något måste vara fel. Senaste veckorna talas det åter om klass, om safarin och social oro - trots att inkomstskillnaderna i Sverige fortfarande alltså är bland de allra lägsta i hela världen. En något ökande barnfattigdom - enligt undersökningen - och en omfattande migration ger oss inte nycklarna för att förklara skeendet. Som undersökningen visar har välståndet också ökat för alla grupper.

Svaret ser ut att vara boendesegregationen. Som kulturgeografen Michael Gentile skriver på Newsmill måste den förklaras utifrån andra faktorer än just skillnader i inkomst. Det är till exempel hur bostadsbeståndet ser ut. Vilken möjlighet till ägande av den egna bostaden som finns. Där och inte genom att pressa samman medelklassens löner finns nycklar till kommande välfärdsreformer med en social profil.

Ofrihetens resen�rer

Marcus Svensson — Mon, 06 Feb 2012 00:30:00 +0100

Det finns något som stör i ordet överklassafari. Safari är ju en resa genom ett naturområde i syfte att uppleva och fotografera djur.

Nog för att ungdomar i det välbärgade Solsidan i Saltsjöbaden betedde sig något grisigt genom att kasta ägg på klassresenärerna så är det ju faktiskt människor som bor i området.

Men respekt för medmänniskor är förstås inget för en organisation som kallar sig "motborgare". Förbundet ”Allt åt alla” vill – som det uttrycks på hemsidan – odla klasshatet. Det känns bekant på något sätt, har inte Sven Wollter uttryckt liknande tankegångar vid något tillfälle?
Skämt åsido. Det är inte direkt några nya idéer den uttalat revolutionära organisationen, vars mål är att skapa ett klasslöst samhälle, för fram. Vad ytterlighetsvänstern däremot inte förstått, trots empiriska erfarenheter under 1900-talet, är att den också förespråkar ofrihetens samhälle.

Som filosofen och nationalekonomen Friedrich Hayek uttryckt det är det privata ägandet den främsta garanten för frihet. Inte bara, och det här är viktigt, för den som äger egendom utan kanske lika mycket för den som inte gör det. Det är endast därför att makten över produktionsmedlen är delat bland många, som handlar oberoende av varandra, som ingen har total makt över oss och vi som individer kan bestämma vad vi vill göra. Om alla produktionsmedel låg i en enda hand, vare sig det nominellt är "samhällets" eller en diktators har den som utöver denna makt total makt över oss.

Endast genom ett spritt ägande stärker man egenmakten och därmed också den personliga friheten. Det vill säga förutsättningar som marknadsekonomin ger. Om förbundet ”Allt åt alla” ville verka för att fler skulle få chansen att göra klassresor hade också deras ”klassresor” tjänat i ett gott syfte.
Men så är det alltså inte, eftersom allt ”klassamarbete” avfärdas och privat ägande anses som förkastligt.

Kronoberg blir kvar?

Martin Tunstr�m — Mon, 06 Feb 2012 00:30:00 +0100

Det har varit många nej i frågan om storregioner under den senaste tiden. För några veckor sedan hoppade Södermanland av tankarna på en gemensam region med Örebro och Västmanland. Något senare sprack också planerna på en Norrlandsregion bestående av de tämligen olika länen Norrbotten och Västerbotten. Och tidigare avvisades Värmland av Västra Götaland.
När regeringens utredare av den statliga förvaltningens regionala struktur, tidigare generaldirektören för Skatteverket Mats Sjöstrand, förra veckan framträdde i Karlstad sa han också vad många redan upplevt: Det kommer inte att bli några storregioner. Bedömningen har försvunnit i mediebruset. Regionfrågan upplevs uppenbarligen som oviktig i huvudstaden, men diskuteras hemma vid köksborden runt om i landet. Fast inte alltid med entusiasm.
Sjöstrands uppdrag handlar egentligen inte om regionerna, utan om framför allt länsstyrelserna. Men hans utredande har tagits som intäkt för att skynda på fusionsprocessen underifrån. Argumenten för större och färre länsstyrelser är ungefär desamma som regionförespråkarnas plädering för storlandsting. Så har statens utredande påskyndat regionaliseringen.
Men Sjöstrand själv framhåller nu att han inte kommer att föreslå att några län avskaffas däremot kan länsstyrelser komma att slås samman. Skillnaden är visserligen semantisk. Polisen och Länsstyrelsen är i dag de enda myndigheterna som är kopplade till länet som geografisk enhet. Slås länsstyrelser samman försvinner länet i praktiken annat än på en administrativ karta. Men eftersom Sjöstrand avfärdar storregionlösningen, som en stor Sydsvensk region, är det inte alls givet att en Sydsvensk lösning föreslås för länsstyrelsen. I Värmlands Folkblad varnar också Sjöstrand för att de tre storstadsregionernas länsstyrelser blir för starka i relation till de mindre. Att stora länsstyrelser kan leda till en sämre och inte bättre rättsäkerhet har också hävdats i debatten. Stora enheter blir lätt alltför självständiga. Staten fragmentiseras. Kontentan är således att en enda gemensam Sydsvensk länsstyrelse inte alls ter sig självklar.
Centraliseringsoro och invändningar mot påstådda stordriftsfördelar handlar inte om lokalpatriotism eller Smålandsnostalgi. När det gäller andra stora förändringar synes såväl analysen som debatten vara både bredare och djupare. I regionfrågan tycks dessutom argumenten växla. Först var det demokrati, sedan tillväxt och nu handlar det om att staten inte kommer att orka bära alla uppgifter i framtiden. Ett motargument är då att andra uppgifter samtidigt förs till staten, det är ansvaret för integrationspolitiken. Det diskuteras att föra över skolan från kommunerna och att skapa en nationell polis. Debatten om förvaltningen borde också börja här: Vad ska kommuner, landsting och stat göra?

Det historiska kvartsseklet

Martin Tunstr�m — Mon, 06 Feb 2012 00:30:00 +0100

För dryga året sedan befann jag mig inom ramen för ett dygn på två olika arrangemang i Stockholm med historiska teman. På ett seminarium i en kulturbevarande myndighets regi, lades pannor i djupa veck. De bekymrade minerna tilltog i takt med presentationen av nya perspektiv om tillståndet för humaniora vid universiteten, i kulturdebatten samt inom utbildningspolitiken.
Att anlända till det andra arrangemanget,? blott något hundratal meter bort från Riksantikvarieämbetets seminarium, var som att komma till en annan värld. När tre författare berättade om sina nyligen utkomna biografier, var intresset så stort att flertalet av de åhörare som inte bokat plats fick vända i dörrarna till Historiska museet.
Jag kommer att tänka på dessa konferenser, när jag läser om Clios 25-årsjubileum. Allt sedan 1987 har den historiska bokklubben med medlemstidning och arrangemang av svenska historiedagar, varit något av ett nav för det pånyttföda intresset för det förflutna bland den breda allmänheten.
I dag kan den vetgirige välja mellan fyra till fem populärhistoriska magasin på vilken pressbyrå i landet som helst, och i boklådorna exponeras historisk litteratur på ett sätt som vore otänkbart på 1980-talet.
De bokhistoriska startskottet var Peter Englunds 1988 utgivna Poltava, men på ett djupare plan kan intresset sättas i samband med omvälvningarna efter det kalla krigets slut. En andra orsak är ett förnyat sökande efter det svenska, vars paradoxala drivkraft har varit Sveriges EU-inträde.
Ska ett tredje skäl nämnas, så vill jag peka på betydelsen av den svenska socialstatens kris. Den stora staten var modernitetens - den kyliga rationalismens och den samhälleliga ingenjörskonstens - främsta skapelse. I dess samhälle representerade historien endast den elända startpunkten för Partiets emancipationsprojekt. Det var signifikativt att historieämnet i grund- och gymnasieskola var på god väg att bli historia.
Men åter till de två seminarierna!
De illustrerar för mig klyftan mellan de historiska vetenskaperna och den populärhistoriska marknaden. Historievågens stora misslyckande är att den akademiska historieskrivningen i relativt ringa grad (annat än indirekt) har nått ut. Vägen mellan akademiska disputationer och bokhandelns diskar ter sig ofta oändligt lång. En nåd att bedja om vore att de historiska tidskrifterna skulle ta ett aktivt introduktionsansvar, till exempel genom att följa den akademiska utgivningen i fylliga recensionsavdelningar. Alltför många välskrivna avhandlingar samlar fortfortfarande damm i universitetens bokmagasin.

Johan Sundeen

Som ett l�v f�r vinden

Marcus Svensson — Sat, 04 Feb 2012 00:30:00 +0100

Det sätt på vilket vi erfar och tolkar världen beror i hög grad på, för att återge filosofen Fritz Schumacher, de slags idéer som fyller våra sinnen. Vi tänker genom våra idéer.

Av ett politiskt parti förväntar man sig en slags idémässig grundhållning. Ideologin är så att säga kölen som hindrar båten att välta.

Med Centerpartiet har det åtminstone historiskt varit annorlunda. Själva namnet kom till utifrån motiveringen att inte ta ställning. Man placerade sig i centrum, mitt emellan vänster och höger, för att få så stort genomslag som möjligt för intressets skull: det vill säga landsbygdsintresset. Så sent som under 1990-talet såg vi därför hur partiet ena året kunde ingå i ett borgerligt regeringsunderlag för att andra året komma att utgöra ett stödparti åt Socialdemokraterna.

Men sedan hände något. Folkrörelsen blev allt svårare att hålla liv i och partiet hamnade i en identitetskris. Så blev idéerna viktiga och partiet fäste sig vid liberalismen. Och som bara nyförälskade kan säga så heter det nu: vi har nog alltid varit ämnade för varandra. I ruset vill nu också partiet bjuda in fler till sängkammaren. Alla ska få vara med och skriva det nya principprogrammet. Centerpartiet ska bli ett nytt slags wikipedia, om man ska tro Per Ankersjö som leder idéprogramsgruppen. Tydligare än så kan väl inte avsaknaden av ett systematiserat ideologiskt tänkande manifesteras. Det heter att det är öppet. I själva verket är det villrådigt.

Centerpartiet, som enligt SOM-institutets senaste underlag inte klarat sig på egen hand in i riksdagen utan taktikröster, är på väg in i en allvarlig kris. Moderaternas framgångar utanför storstäderna kom oväntat, inte minst för Moderaterna själva som först efter valet börjat inse potentialen. I sin jakt på storstadsväljare har ju Centerpartiet successivt övergett stad och land-perspektivet i politiken. De opinionsmässiga framgångarna har också uteblivit med Annie Lööf. Som ny partiledare har man inledningsvis ett starkt förändringsmandat. Men vet man inte i vilken riktning man vill föra sitt parti är den chansen snart förlorad. När opinionssiffror på 4,3 dyker upp i mätningar är det bara en tidsfråga innan kritiken kommer.

Under partiets kommun- och landstingspolitiska dagar i Västerås, som bara drog runt 500 deltagare (en anmärkningsvärd låg siffra), trevade sig Lööf fram på ett område hon varken har ansvar för som statsråd eller erfarenhet av. Hon talade om kvalitet inom äldrevården och föreslog stimulanspengar till kommuner som inför äldreguider. Det senare något som diskuterats i flera år, men som strandat i att det inte ansetts effektivt som nationellt mål och inte heller är särskilt kostnadseffektivt.
Nystarten med Annie Lööf har i varje fall inte varit någon rivstart.