Sm�landsposten - Kultur & N�je

Stolligheter g�r hem i �lmhult

Berne Persson — Sat, 11 Feb 2012 11:27:00 +0100

Visst går det alldeles utmärkt att göra revy på fyra.I varje fall om man heter Pigge Hesselman, Lars Magnusson, Jessica Persson och Andreas Widén och bildar Cabaret Linné.

Under en och en halv timme på fredagskvällen fyrade de av sina Stolligheter inför en förtjust publik i Älmhults Folkets hus.
Det var en premiär med mersmak. För även om både sångerna och dansinslagen var begränsade visade de fyra rutinerade och väl samspelade aktörerna att fyndiga monologer också går hem.
En av de allra roligaste var Andreas Widéns suveräna framförande av Oskar Mattissons text till Ett tråkigt nummer.
Enbart idén att ge numret en sådan titel är ju genialisk. Och det var starkt av Andreas att hålla masken under alla de tråkigheter som han förmedlade till en publik som hade svårt att hålla skrattet borta.
Den politiska rabatten, med text av Pigge Hesselman, var fylld av färgstarka inslag.
Här fick Jessica Persson välja bland blommorna och kunde naturligtvis inte undgå att plocka fram en Ljugholtare som enligt Pigges kommentar hade utgått ur sortimentet och ersatts av Metallicarosen som alltså symboliseras av nye S-ledaren Stefan Löfvén.
Ett annat minnesvärt inslag var Jessica Perssons ”jobbiga” framfart på rullskidor. Tanken var att komma i form till Vasaloppet men eftersom skidturen i centrala Älmhult hindrades av otaliga stopp i form av fikapauser och andra störande inslag fick hon slå de tankarna ur hågen.
Och det här med åktekniken var ett särskilt kapitel. Att hålla balansen på rullskidor är ju inte så lätt.
Och eftersom Jessica lever tillsammans med Lars Magnusson var det ett nöje att lyssna till deras upplevelser under en italiensk resa där den ene ständigt blev avbruten av den andre eftersom de hade så skilda upplevelser av vad de hade sett. Ett vänskapligt gnabb som många säkert kände igen från egna resor.
Jessica Perssons sångarhyllning till de under fjolåret bortgångna stjärnorna Lena Nyman, Sickan Carlsson och Anna-Lisa Ericson var ett annorlunda och finstämt inslag.
Dessutom har Cabaret Linné tagit till sig den moderna tekniken, framför allt när Lars Magnusson agerar i Back stage. Det ger också föreställningen en extra dimension.

Felv�nda reaktioner

Camilla Carnmo — Sat, 11 Feb 2012 11:25:00 +0100

I lördags var det melodifestivaltävling här i Växjö, fast det visste ni nog. Thorsten Flinck var med och det var stort pådrag och tassande på tå kring denna genialiske vilde.

Jag menar inte att han är en vilde. Jag vet inte om han är ett geni. Men bilden av honom präglas av nervös oro, som om han är en naturkraft som måste besvärjas, en vulkan som när som helst kan få ett utbrott. Han görs både mindre mänsklig och mindre professionell. Som man inte kan vare sig kräva eller förvänta sig att han ska spela enligt samma regler som vi andra. Trots att han är en mångårigt rutinerad yrkesperson. Samtidigt som man höjer honom till geniets nivå sänker man honom till det oberäkneliga barnets.
Märkligt och förnedrande för alla inblandade och jag undrar om ens Thorsten Flinck själv vinner något på den här specialbehandlingen. Alla daltar, men väntar med skräckblandad förtjusning på en skandal, ett utbrott, något. Något vadsomhelst som vore otänkbart av någon annan. Hur var han, hur var han, frågar alla kollegan som intervjuade honom. Det gnistrar nyfiket i ögonen. Hur var han? Var han en människa, ett monster, vad?
I lördags kväll. Tävlingen är över. En kollega från en annan ort börjar prata. ”Reaktionerna var så himla överdrivna tycker jag.” Hon menar de många upprörda och arga reaktionerna på att nämnda melodifestivalartist tog programledaren Gina Dirawi i baken. Rövtafs helt enkelt. I direktsänd tv. Medelålders geniman grabbar tag om ung kvinnas rumpa. Men det har ni också redan läst om. Framför allt har ni nog läst om just reaktionerna på detta tafs. Att de var överdrivna.
Min enkla fråga är den här: Var han tvungen att ta henne i baken? Han kunde faktiskt precis lika gärna ha låtit bli. Men han valde att göra det och det som verkar störa de flesta var inte hans hand på hennes bak. Utan reaktionerna på handen-på-baken. Tafset blev det förväntade, det normala. Reaktionen på tafset däremot – ”överdriven”. Det är så himla konstigt. Jag vet ingen arbetsplats där det är okej att klappa en kollega i baken. Men så känner jag väl heller inga äldre manliga konstnärsgenier.
Det är som när Kristian Lundberg redogjorde för jämställdhetsstatistik i en artikel på Helsingborgs Dagblads kultursidor. Läsarstorm mot Kristian Lundberg. Inte mot bristen på jämställdhet eller förekomsten av mäns våld mot kvinnor. Eller när Hanna Hellquist pratade i radio och skrev i DN om SCB:s statistik om män, kvinnor och hushållsarbete. Hatet hon väckte.
Reaktionerna på det så kallade klassafarit på Solsidan (Saltsjöbaden, Stockholm). Man rasar mot att tala om klasshat, eller ens klass. Inte mot att klassklyftorna ökar, växer, får fruktansvärda konsekvenser, med Malmö som senaste exempel. Som samma Kristian Lundberg skrev rasande bra om i Svenska Dagbladet för övrigt.
Vad är det som pågår? När blev ojämlikhet och orättvisor och ojämställdhet det som vi förväntar oss?
Jag vägrar börja gilla läget.
CAMILLA CARNMO
är kulturredaktör
på Smålandsposten och skriver krönikor var femte vecka.

Berlinale 2012 - Rapport 1

Fri, 10 Feb 2012 07:41:00 +0100

I går invigdes Berlin filmfestival på ett kylslaget Potsdamer Platz. Först ut på röda mattan var Benoït Jacquots kostymdrama Farewell my Queen.

I går invigdes Berlin filmfestival på ett kylslaget Potsdamer Platz. Först ut på röda mattan var Benoït Jacquots kostymdrama Farewell my Queen. Filmen utspelar sig under den franska revolutionens första dagar och mönstrar fransk skådespelarelit. Enda nordiska bidrag att tävla om årets Guldbjörn är danska En kunglig affär som visas först nästa vecka. Ryktet säger att filmen är baserad på P.O. Enquists Augustvinnande storsäljare Livläkarens besök. I ledande roller syns Mads Mikkelsen, David Dencik och stjärnskottet Alicia Vikander.
Axel Peterséns Torontohyllade Avalon visas i sidosektionen Forum, medan flera svenska kortfilmer ingår i andra avdelningar. Stadigt utmärkande för Berlinalen, till skillnad från festivalerna i Cannes och Venedig, är det breda och omfångsrika urvalet, vilket har både för- och nackdelar.
Står ut i årets huvudtävlan gör nya filmer av de italienska bröderna Taviani, Billy Bob Thornton och filippinske Brillante Mendoza (som valt Isabelle Huppert i huvudrollen). Ännu fler namnkunniga visar sina filmer utom tävlan: Zhang Yimou, Steven Soderbergh men också regidebuterande Angelina Jolie, medan flickfavoriten Robert Pattinson dyker upp i Maupassant-filmatiseringen Bel Ami.
Brittiske veteranen Mike Leigh leder juryarbetet tillsammans med bland andra Charlotte Gainsbourg, Jake Gyllenhaal och den iranske regissören Ashgar Faradi som med skilsmässodramat Nader och Simin vann förra årets Guldbjörn.

Jon Asp

Alper

Camilla Carnmo — Fri, 10 Feb 2012 07:38:00 +0100

YORGOS LANTHIMOS förra film Dogtooth blev en av förra årets mest omdiskuterade och dessutom hyllade filmer. Det grekiska dramat om en minst sagt dysfunktionell familj var både välgjord, obehaglig och stark.

Publik p� bussresa f�r l�sa mordg�ta

Fanny Ernestrand — Fri, 10 Feb 2012 07:37:00 +0100

Spänn fast säkerhetsbältet och förbered dig på en ordentlig resa. Dö i tid är en nyskriven mordgåta som startar direkt när publiken har satt sig på bussen. Tobias Kandenäs står för manus och regi.
– Den utspelar sig 1984, året efter att den svenske artisten Johnny Bode gick bort. Ett sällskap har bestämt sig för att åka ut till Huseby bruk och fira honom, berättar han och fortsätter:
– Skådespelarna kommer att vara med på bussen och spela det här sällskapet.
När Tobias Kandenäs började undersöka spännande historier inför mordgåtan, föll han snabbt för Jonny Bodes livsöde.
– Han har en fantastisk historia. Egentligen är han mest känd för att han skrev Bordellmammas Visor, men han har gjort så mycket mer. Och han var kanske inte guds bästa barn, säger han.
– Jag ville att känslan skulle vara att det här kan ha hänt på riktigt. Jag var tvungen att hitta en person som mordgåtan kunde grunda sig på.
Mångsysslaren hade även kopplingar till trakten. Han har både klätt ut sig i päls och hävdat att han är Florence Stevens ute på Huseby och varit inlagd på Sankt Sigfrids sjukområde.
– Han drog sig inte för något den här mannen. Det finns många anledningar att hata honom. Så då blev det en mordgåta, säger Tobias Kandenäs.
I konceptet ingår bussresa, mat och föreställning. Publiken är endast delaktig i slutet när de får försöka lösa gåtan. Förra helgen hade Dö i tid smygpremiär. Sällskapet fick chansen att lösa mordgåtan.
– Det var ungefär som jag hade beräknat, ungefär en fjärdedel löste gåtan. Det är klurigt, precis som det ska vara, säger Tobias Kandenäs.
Huseby bruk, Huseby
premiär fredag 10/2

Ovanligt m�nga utl�ndska g�startister i Alvesta i v�r

Fanny Ernestrand — Fri, 10 Feb 2012 07:36:00 +0100

I morgon kickar Alvesta Jazz & Blues i gång sin vårsäsong och på onsdag är det dags för Jazz i Växjö. I Alvesta blir det ovanligt många utländska gästartister.

I morgon kickar Alvesta Jazz & Blues i gång sin vårsäsong och på onsdag är det dags för Jazz i Växjö. I Alvesta blir det ovanligt många utländska gästartister.
– Det har bara blivit så, det är ingenting vi har strävat efter. Men det är klart att det är bra och intressant, och på sätt och vis sprider det ringar på vattnet för att få hit fler artister, säger Kristian Larsson på Alvesta Jazz & Blues.
Han nämner bland annat kanadensiskan Ingrid Jensen och amerikanaren Joey Calderazzo som särskilt intressanta namn.
– Men sedan är det inget som säger att det innebär att de är bättre. Svensk jazz håller otroligt hög klass, fortsätter han.
I Växjö blir det ett större fokus på svenska artister. Bland dragarnamnen finns Tolvan Big Band och Jazz- bolaget. Och på onsdag är det dags för Anneli Evaldson. Även i Alvesta öppnar man säsongen med svensk musik. På lördag spelar Klotter med Anders Jormin i spetsen.
– Det ska bli spännande för det kan hända så mycket. Han har alltid nya källor och hittar alltid nya musiker att arbeta med. I detta fall är det skimrande melodier och merparten av texterna är på latin, säger Kristian Larsson.
Allbotorget 6, Alvesta, lördag 11/2 & Palladium, Växjö, onsdag 15/2

Teaterupplevelse l�ngt ut i det absurda

�ke Svensson — Fri, 10 Feb 2012 07:35:00 +0100

En installation av kött och blod på fundament av August Strindberg har det blivit av den gamla pjäsen Fordringsägare som hade premiär på Ringsbergsteatern på torsdagen.

Det rör sig om en kraftigt absurd uppsättning som, precis som författaren själv en gång, spränger alla gränser. Man anar inspiration från teatergruppen Schtunk som vänder till Shakespeare till det oigenkännliga, men här finns det inget inslag av improvisation eller publikmedverkan. Ett annat källflöde är de tekniska möjligheterna att simultant med händelserna på scenen låta det hela ske även som projicering på en duk.
Till att börja med håller sig spelet till Strindbergs text och de båda männen, den ena spelad av en kvinna, gestaltar sig som dockor framför TV-kameran. Föreställningen pågår till pianomusik som spelas av Stefan Johansson. På scenen finns Olof Bergström i roller både i och utanför pjästexten, samma med Anna Maria Käll och Edvin Bredefeldt.
Det intressanta blir efterhand en sorts kommentarer till Strindbergs text, ett material som blir en skrattspegel. När man ser Olof Bergström i långkalsonger med vedhuggaryxan i näven så är det urbilden av den starke mannen som inte vidare funderar på vad fruntimmer kan tänkas ha att anföra. Anna Maria Käll och Edvin Bredefeldt gör likadana utflykter i nya texter, men samtidigt framställs uttalanden ur Strindbergs pjäs som text till nationalromantiska sånger som Sverige, Sverige fosterland, Du gamla du fria, men även som text till Bellmans Whila vid denna källa eller Öppna landskap av Ulf Lundell, för att ta några exempel.
Det är långtifrån enkelt att älska den här uppsättningen. Regissören Isak Hjelmskog har även gjort bearbetningen och drivt fram en snabb och omväxlande produkt som onekligen engagerar, men vad är det egentligen aktörerna säger? Det blir så totalt galet att det är svårt att sitta kvar i slänggungan, tanketrådarna är avklippta och han blir hon och hon blir han. Det är lika bra att erkänna det förvirrade tillstånd som föreställningen efterlämnat.
ÅKE SVENSSON

Ny�rsrevyn som blev en stollig februarirevy

Sofie Petersson — Fri, 10 Feb 2012 07:34:00 +0100

Att bara vara fyra personer i en revy kan vara svettigt. Det vet Lars Magnusson som är en av hjärnorna bakom Cabaré Linnés Stolligheter som har premiär i kväll.

– Publiken ska matas hela tiden. Jag är helt slut efter 90 minuter, det känns som om man har sprungit en mil, säger Lars Magnusson som tillsammans med Pigge Hesselman, Andreas Widén och Jessica Persson utgör ensemblen.
Vid ett tillfälle har han tre sketcher på raken. Förhoppningen är att ha ett snabbt tempo genom hela föreställningen.
– Vi vill att numren ska haka i varandra.
För första gången på 20 år blev det ingen nyårsrevy i Älmhult. Enligt Lars Magnusson beror det på att man inte ville försaka familj under jul och nyår. Istället satsar Cabaré Linné på åtta föreställningar under februari månad.
– Vi har som minst att göra nu och det har lett till att vi har en stor skaparkraft . Vi har kunnat komma med fler idéer och det märks att vi har haft mer tid på oss.
Stolligheter beskriver han som en klassisk revy, men med vissa ändringar.
– Vi har kommit fram till att folk vill skratta. Därför har vi dragit ner på sång och dans. Det blir mindre glitter och flärd. Vi satsar på sketcher och monologer istället.
Lars Magnusson tycker att de inte behöver ta upp saker som har hänt under året på samma sätt som i en nyårsrevy.
– Vi har större vikt vid allmänna skämt som vi har hittat i vår vardag. Men visst har vi med nummer om Carema och Juholt. Det finns många vinklar.
På frågan om vad publiken kan förvänta sig svarar han:
– Besökarna kan komma in, sätta sig och småprata. Sedan är det som om de har en jetmotor i ansiktet. Efteråt kommer de att fråga sig: Vad fasiken var det som hände?
Folkets hus, Älmhult, premiär fredag 10/2

Svettig musikresa till Balkan

Sofie Petersson — Fri, 10 Feb 2012 07:33:00 +0100

En svängig blandning av orientaliska toner, balkanmusik och svenska texter. Det är innehåll ur Östblockets repertoar. Med hela tio medlemmar vill bandet locka sin publik till att dansa.

– Folk blir svettiga och glada. Det är otroligt tacksamt med sådan här musik. Man får väldigt mycket glädje och hyllningsord, säger sångaren Sofia Berg-Böhm som nästan varit med från starten.
Hon berättar att idén föddes i Malmö under slutet av 90-talet då några musikintresserade killar såg filmerna Zigenarnas tid och Underground av regissören Emir Kusturica. I dem fanns romska toner från Balkan. Intresset för musiken ledde till att Östblocket gjorde sin entré i artistvärlden. Sedan dess har influenserna kommit från flera håll.
– Att lyssna på oss är som att åka på en resa ut över Mellanöstern, Turkiet, in över Balkan och sedan upp till Sverige eftersom vi gör en tolkning av de här musikstilarna, säger Sofia Berg-Böhm.
Östblocket består av tio medlemmar. En blandning musiker som bland annat spelar trumpet, saxofon, tenorhorn, tuba och dragspel. Antalet ser hon främst som en fördel.
– Det blir en bra gruppdynamik och man hittar ett sätt. En del skriver låtar och har idéer om hur saker ska styras upp. Vi har hållit på i 15 år och eftersom vi startade när vi var unga och utan familj så har vi haft gott om tid att lära känna varandra.
Sofia berättar att medlemmarna aldrig bråkar, men att det är naturligt att de blir irriterade på varandra. Däremot går det snabbt över.
– Vi har haft en kultur av konflikträdsla och det har faktiskt varit bra. I bland har vi gått igenom tuffa perioder, en del har slutat och i bland har det varit svajigt som i alla relationer. Man har ju tänkt tankar som ”kommer vi att splittras?”, men när vi väl står på scenen tillsammans så är det magiskt, säger hon.
Bandet har turnerat runtom i Sverige, Danmark och Norge, men även utanför Skandinaviens gränser. Sofia minns särskilt en spelning i Turkiet.
– Vi stod på en scen mitt i solen och det var säkert 40 grader, det var otrevligt varmt. De hade något filter så det blev ett högt distljud så det lät som att vi spelade ur en radio. Det var även en galen konferencier som sprang in då och då under tiden som vi framträdde och skrek saker på turkiska som vi inte förstod, säger hon och småskrattar.
På söndag uppträder Östblocket tillsammans med lärare och elever från Växjö Kulturskola. Sofia Berg-Böhm tror att det rör sig om ungefär 40 personer som kommer att befinna sig på scenen.
– Det kommer att bli en väldigt maffig musikupplevelse, säger Sofia och tillägger att hon hoppas att det finns utrymme för dans. Annars tipsar hon om att ta plats långt bak eller att ställa sig på sidorna.
Växjö Konserthus, söndag 12/2

Sm�st�der drabbas av musikfrossa

Sofie Petersson — Fri, 10 Feb 2012 07:31:00 +0100

Musik i syd satsar på mindre orter. Under 2012 kommer 27 konserter arrangeras runtom i Kronobergs län. Det blir en blandning av rock, pop, jazz och visor.

Musik i syd satsar på mindre orter. Under 2012 kommer 27 konserter arrangeras runtom i Kronobergs län. Det blir en blandning av rock, pop, jazz och visor.
– Vi tycker att det är viktigt att det finns konserter i hela länet och inte bara i Växjö, säger Magdalena Fronczak som är producent för Musik i syd.
Satsningen är ett samarbete med Lessebo, Ljungby, Tingsryd, Uppvidinge och Älmhults kommuner där konserterna kommer att anordnas.
– Det känns fantastiskt roligt. Det är första gången som vi gör något sådant här.
Magdalena Fronczak tycker inte att man ska behöva åka till storstäderna för att kunna ta del av professionella artister.
– Det blir lite orättvist och det vill vi råda bot på.
Musik i syd vill att det ska finnas något för alla.
– Det kanske är svårt med sex produktioner, men vi ser det här som något långsiktigt. Förhoppningsvis kan besökarna hitta något nytt och få ett litet smakprov, säger Magdalena Fronczak.
Ambitionen är även att locka fler som vill arrangera konserter.
– Det är oftast ett gäng pensionärer som ordnar något, men varför inte en ungdomsgrupp? Eller en idrottsförening? Vi ska försöka att vara ett stöd i det arbetet.
Första turnén heter Ack, Libertas där vissångaren Martin Bagge och Mikael Paulsson, som spelar luta, uppträder tillsammans med Musik i syds egen orkester Ensemble Mare Balticum. Produktionen blir en blandning av föreställning och konsert.
– Man har hittat nya texter och låtar av diktaren Lars Wivallius. Det har även kommit ut en bok om honom som är baserad på det nya materialet. Föreställningen bygger på de här texterna och låtarna, berättar Magdalena Fronczak.
Premiär den 14 mars i Lessebos fd Folkets hus.

Tumultartad historia

Camilla Carnmo — Thu, 09 Feb 2012 07:19:00 +0100

Levi Pinfolds debutbok Djangon slår igång med full kraft. ”En dag träffade jag en Django. / En vadå? / En Django. Det är som en tingest. Man kan säga den”, skriver han och berättelsen om den besvärliga filuren som lätt gör så att man hamnar i knipa skapar eggande huvudbry redan där.

Med samma pirrande kraft slog också Pinfold igenom när boken publicerades. 2010 vann han det prestigefulla priset The Booktrust Early Years Award i klassen för bästa illustratör. Och hans bilder har en sällsam dragning. En del av dem är av nästan fotografisk karaktär, andra vecklar ut sig med en sirlig detaljrikedom - allt medan figurerna pendlar mellan en intensiv rörlighet och en docklik stelhet.

Naturen och ett tidigare sekel dominerar miljöerna. Färgerna är dova och perspektiven ofta spännande grova. De små rutorna, som bryter ut och markerar små moment av handlingen, följer tätt på varandra och höjer tempot och spänningen mellan de gåtfullt vida vyerna. Det är en rolig och poetisk uppbrytning, som jobbar fint tillsammans med texten.

Jean driver den intensivt framåt, rakt återberättande om vad som hände honom när Djangon klampade in i hans liv. Ändå har dialogen, framför allt mellan honom och fadern och mellan honom och Djangon, en bubblande plats i centrum.

Det är en mycket välskriven text, skickligt balanserad med böljande kurvor och nerviga spänningar från början till slut. Vändningarna överraskar gång på gång, ändå finns en trygg och igenkännbar problematik kring orättvisor i vardagen.

Men frågan kvarstår: vad är en Django egentligen? Är det ett djur? En farsot? Innan Pinfold är färdig hinner en banjo gå i kras, en häst fara i sken, pojkens ben gå i spinn och en farfar dråsa omkull i en sådan röra att man inte kan ”skilja en sko eller en hatt från en mustasch eller en ovanligt snygg frisyr”. Allt det där sägs så klart vara Jeans fel.

Det är en tumultartad historia, som inspirerats av jazzmusikern Jean Django Reinhardt (född 1910). Han växte upp med ett stort musikintresse och en mamma som var fransktalande rom. Redan vid tretton års ålder började han uppträda och allt gick som på räls, ända tills en dag när hans vagn började brinna och han skadades svårt.

Olyckan förändrade allt för Reinhardt och det var länge osäkert om han skulle kunna spela igen. Olyckan drabbar också bokens lille Jean. Han önskar allt mer att Djangon ska försvinna, att allt ska bli som förut igen. Men ju mer han önskar det, desto mer osäker blir han. Och precis som Django Reinhardt lyckades erövra musiken igen, lär sig även Jean att spela banjo och vända svårigheterna till någonting positivt.

JONNA FRIES

L�gan brinner fortfarande

Berne Persson — Thu, 09 Feb 2012 07:17:00 +0100

Få svenska artister berör sin publik som Mikael Wiehe. Efter drygt 45 år på scenen brinner den revolutionära lågan fortfarande lika högt. På onsdagskvällen fyllde han Christina Nilsson-salen i Växjös konserthus under en oavbruten nästan två timmar lång konsert som han spetsade med en liten gammeldansk dryck och ett tydligt politiskt budskap.

Oavsett vad man tycker om Mikael Wiehes vänsterinriktade åsikter kan man inte undgå att bli berörd av hans starka engagemang för dem som i hans ögon är förtryckta och lever sina liv i armod och fattigdom.
Med en bitter ironi häcklar han USA-presidenten Barack Obama för misslyckandet med att lägga ned den tortyrstämplade Guantanamo-basen på Kuba genom att tillägna Obama klassikern Vem kan man lita på.
En annan klassiker, Titanic, hänger också med för att skildra Mikael Wiehes och många andras motstånd mot den kärnkraft som vi röstade om 1980. Då blev Titanic något av en kampsång för dem som ville avskaffa kärnkraften och drygt 30 år senare gör Mikael Wiehe ingen hemlighet av att han, med fjolårets japanska haveri i färskt minne, fortfarande ser kärnkraften som ett stort hot.
Han tar också in dem som vågar göra saker som går utanpå det mesta. En sång till modet tillägnar Mikael Wiehe de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som nu sitter fängslade i Etiopien. Och för att ge en bild av revolutionerna i Nord-Afrika tar han till Kheops pyramid, som Mikael Wiehe skrev som medlem i Hoola Bandola Band 1972 som en parallell till samhällen där många har arbetat för att en minoritet ska ha det bra.
Men det handlar inte bara om politik när Mikael Wiehe står på scenen.
Med en självklar och avväpnande säkerhet strör han beröm, framför allt över kollegan Tomas Ledin. De har gjort mycket gemensamt genom åren, ställt upp på konserter mot bland annat nazism och andra mörka krafter i det svenska samhället. Och givetvis kan han inte undgå att ta in succén i TV4-underhållningen Så mycket bättre. Då plockar Mikael Wiehe fram två låtar från programmet, dels sin egen Flickan och kråkan (som Timbuktu gjorde en cover på) och dels sin översättning av E-Types Calling your name som i Mikael Wiehes tappning har blivit Jag ropar ditt namn.
Suveränt ackompanjerad av multimusikanterna Christer Karlsson och Bernt Andersson kan Mikael Wiehe efter två extranummer och totalt 16 låtar inhösta välförtjänta ovationer från publiken. En konsert med Wiehe blir aldrig tråkig och enahanda. Det kan vi slå fast!
BERNE PERSSON

Veckans skivrecensioner 20120208

Wed, 08 Feb 2012 06:53:00 +0100

Några fyror i betyg blev det i veckans mycket varierande skivskörd. Bland andra Blue for two, Charlie Persson och Tennis Bafra lyckades med den bedriften.

AIR
Le voyage dans la lune
(EMI)
Betyg: 3/5

När det i Frankrike kom ut att man hade börjat preservera och lappa ihop färgversionen av den över 100 år gamla stumfilmen Resan till Månen inför en nypremiär under filmfestivalen i Cannes 2011 ville de ansvarande bolagen sätta en kontemporär prägel på verket. En av filmhistoriens viktigaste produktioner, som ända fram till 1993 spåddes vara helt förlorad, gick nu att återställa – men frågan kvarstod; vilket band skulle kunna tonsätta denna cineastiska landsklenod med vördnad? Nej. Jag ska inte dra ut på det här mer. AIR fick hedersuppdraget.

Nicolas Godin och Jean-Benoit Dunckel gjorde soundtracket, folk uppskattade det. Nu gör de ett album av det materialet. Det är, och det bör då verkligen påpekas, väldigt rymdinfluerat. Så klart. Tänk er en Jules Verne-roman konverterad till ambient electronica. Vida, långsamma ljudlandskap med utströdda pianokling. Det är filmiskt målande synthar som sveper in och ut i varandra likt dimhöljen på märklig efterfest i en avlägsen galax. Det är rätt svår chillout som kan komma att kräva ett par genomlyssningar.

AIR bjuder med en timid skara kvinnliga vokalister ombord på farkosten i form av Au Revoir Simone och Victoria Legrand (Beach House). Båda smälter in fantastiskt väl på sina respektive spår och man önskar att de dök upp lite oftare bland de ångande, monotona synth-skikten.

Överlag är det ett fint hantverk. Ur ett produktionstekniskt perspektiv är de mer livliga, astrokrautrockande spåren som typ Seven Stars och Parade rent av föredömliga. Jag imponeras över elektroniska smådetaljer långt bortom mitt kunnande. Albumet framstår som både modern och rättvis gentemot den 16 minuter långa, handmålade originalrullen. Nu vill jag sätta mig på nästa rymdfärja och bara sväva runt.

HATEFF MOUSAVIYAN

VARIOUS ARTISTS

Chimes of freedom- Songs of Bob Dylan honoring 50 years of Amnesty International

(UNIVERSAL)

Betyg: 4/5

Välgörenhetsplattorna rymmer 76 tolkningar av Bob Dylans låtar. Några lyckas närma sig den briljans med vilken Dylan skapade dem, Charlie Winstons bubblande This wheel's on fire och Keshas spröda Don't think twice, is all right är några exempel. Airborne toxic events fenomenala tolkning av Boots of Spanish leather är ett annat exempel som sprider värme i hela kroppen. De lyckas verkligen förmedla den känsla som framträdde så tydligt i Dylans eminenta lyrik under hans glansdagar. Gubbrockers som Sting och Mark Knopfler gör också befriande bidrag. För de som hellre lyssnar till elgitarr än munspel rekommenderas Rise against eller Queens of the stone ages covers. Men allt är inte av godo. Såklart är klassikerna svåra att formatera om, som Flogging Mollys panikrusande The times they are a-changin' eller när Sussan Deyhims version av All i really want to do tappar den kvickhet som så väl matchar texten. Förmodligen tycker vissa att det är fyra uppfriskande skivor medan andra nyfiket lyssnar på skivorna för att sedan återgå till originalen. Artisterna har bevarat sin egen prägel på låtarna och ingen kan klandra albumen för att sakna mångfald. Men förväntningarna om att någon skulle överträffa Dylan själv, har aldrig, och kommer aldrig att finnas i min bok.

LOUICE PETERSSON

LADYSMITH BLACK MAMBAZO AND FRIENDS

Ladysmith Black Mambazo and Friends

(In-akustik)

Betyg: 4/5

Det var med Paul Simons klassiska album Graceland från 1986 som Ladysmith Black Mambazo slog igenom internationellt. Den sydafrikanska gospelgruppen var stora i hemlandet långt innan dess, men apartheidsystemet hindrade dem att nå ut utanför landets gränser.

Sedan tidigt 1960-tal har den stora gruppen varit verksam, där de flesta av de nio medlemmarna lystrar till det vackra efternamnet Shabalala. I dag är de troligen Sydafrikas mesta ambassadörer när de sprider kunskap om landets kultur på sina världsturnéer.

Två cd och inte mindre än 30 låtar bjuder på en alldeles strålande introduktion till en av de mest spännande manliga acapellagrupperna som någonsin stått på en scen.

Här bjuder de på en diger samling låtar i samarbete med andra artister, allt ifrån Paul Simon – förstås, till Taj Mahal, Lou Rawls, Dolly Parton, Emmylou Harris, Josh Groban, PJ Powers och Phoebe Snow, bara för att nämna några.

Frågan är om man ännu en gång vill höra en cover på Bob Dylans Knocking on heaven's door? Svaret är ja. Det är nämligen inledningslåten som de gör till något helt eget av tillsammans med Dolly Parton som fantastisk lead singer. Det gäller majoriteten av låtarna här, var sig det är Swing Low Sweet Chariot, Chain Gang eller Bread of Heaven (Wales Forever) – Ladysmith Black Mambazo har ett alldeles unikt sound.

ANDERS TAPOLA

KASKADE

Fire&Ice

(UNIVERSAL)

Betyg: 1/5

Det här är riktigt emblematisk dumhouse, om vi låter begreppet leva vidare åtminstone en stund till. Ryan Raddon, mer känd som Kaskade, producerar översyntetisk dansmusik som om han precis har kommit över en tidig version utav hobbyprogrammet NRJ Music Maker. Snuskigt lätta arpeggion som bara manglar på, bromsar in där det förväntas och sedan vevar vidare tills jag tycker riktigt illa om alltihop. Andra halvan på denna dubbel-cd, där Kaskade remixar sig själv, skulle kunna vara mer givande om inte hans tekniska brister vore så tydliga. Ganska hjärndöd, jättepopulär europeisk house.

HATEFF MOUSAVIYAN

Blue For Two

Tune The Piano And Hand Me A Razor

(Kning Disk/Playground)

Betyg: 4/5

Efter 14 år släpper Freddie Wadling och Henryk Lipp ett nytt album som Blue For Two. Den här gången landar de sitt rymdskepp – i Mojaveöknen.

Här, i den deliriumdrabbade bluesen, trivs Wadling som allra bäst och plockar fram sin mest varulvsgläfsande röst.

Även om det låter som ett knippe Captain Beefheart-nummer är faktiskt bara tre av de tio låtarna covers (John Mayall, Downliner Sect och Wild Man Fischer).

Tillsammans med ett antal gästande musiker får de till ett ruffigt och retro-avantgardistiskt sound, chicagoblues kryddad med analoga syntar. Det är organiskt, överrumplande svängigt och något av det absolut bästa Wadling gjort.

BO STRÖBERG

IKIZ

Checking in

(Stockholm jazz Records)

Betyg: 3/5

Jazz kan låta nästan hur som helst. Det finns jazz som får norsk black metal att låta som pojkbandspop och det finns jazz som ligger mjukt över Manhattan på natten. Trummisen Ikiz spelar här bland annat med Nils Landgren och tillhör den senare kategorin. Musiken sorteras huvudsakligen in som cool jazz men också med inslag av lite mer tutigt sextiotal. Svängarna hade kunnat tas ut mer och i längden blir det lite jämntjockt. Det finns talang och med lite lösare boliner kan det definitivt bli något. Allt är välspelat, men det är svårt att bli hänförd av helheten även om vissa låtar är riktigt bra.

OLA CLAESSON

CRASH NOMADA

Atlas pogo

(Transnational records)

Betyg: 3/5

De kallar sig ett balkanpunkband och har inslag avkletzmer. Musiken är smittande, men bitvis känns det ändå som om handbromsen är lite indragen. Högsta euforiväxeln vill inte riktigt infinna sig. Med detta är det inte sagt att musiken är stillastående. Spelglädjen är påtaglig och live lär bandet med största sannolikhet vara något i hästväg. Blandningen mellan punk och balkan är bra, men den skulle tjäna på att vara slarvigare och, faktiskt, ha ännu mer bråttom. De tänker helt rätt, men kanske tänker de också lite för mycket. Bitarna finns helt klart, de behöver bara falla på plats ordentligt.

OLA CLAESSON

MÖNSTERÅS BLUESBAND

Ffrön från fjärran tid

(Pama Records)

Betyg: 2/5

Att påstå att Mönsterås Bluesband är en institution i sydsvenskt musiklivet är knappast en överdrift. Ända sedan 1974 har de harvat på och lämnat oändliga rader av tolvtaktare bakom sig, likväl som nio tidigare album. Med en sådan rutin i ryggsäcken är det ingen överraskning att de levererar en stadig blues där genrens alla igenkänningsfaktorer i form av riff och sound sitter precis som de skall. Detta till trots är de inte helt hundra på skiva, vilket sannolikt beror på att de inte har en sångare av tillräcklig grov kaliber för att matcha resten av bandet. Det blir helt enkelt för snällt och tamt och obluesigt för att engagera.

MAGNUS NILSSON

MUSTASCH

Sounds like hell, looks like heaven

(Gain)

Betyg: 2/5

Mustasch inleder nya plattan med en låt som heter Speed metal. Det låter både spännande och fräscht ända tills man lyssnar på den och kan konstatera att det inte alls bjuds på någon extra fart. Riffen må vara fläskiga och Ralf Gyllenhammars röst är som vanligt en kraftfull resurs, men låtmaterialet lämnar en hel del övrigt att önska. En låt som Dead again lånar, utan någon större förtjänst, inspiration från Metallicas Sad but true. Resultatet blir ändå bara generiskt och oinspirerande. Bandet är långt ifrån albumtoppar som expansiva Latest version of the truth och genomgående starka Above all.

KLAS LUNDGREN

CHARLIE PERSSON

Re:cycling

(Cut The Mustard)

Betyg: 4/5

Det skulle inte förvåna mig om Charlie Persson håller Time out of mind som en av Bob Dylans bästa skivor. Här är samma varma murriga ekotyngda ljudbild. De två första låtarna, Den stora kärleken (tur & retur) och Inga änglar i Birmingham skapar en stämning som sedan vägrar släppa. Det finns en avslappnad ton i Perssons tilltal, som om han inte anstränger sig utan bara gör vad som faller honom naturligt. Ett väldigt attraktivt alternativ när många tar i så de spricker i en desperat jakt på att höras och synas. I år firar han 20 år som artist och det är hög tid att upptäcka honom.

OLA CLAESSON

LÅNGFINGER

Slow rivers

(Beduin)

Betyg: 2/5

Långfinger är en trio från Göteborg som på sin andra platta bjuder på lätt psykedelisk och flummig rock. Att Kalle Gustafsson Jerneholm och Ebbot från Soundtrack of our Lives gästar känns således följdriktigt. Influenserna har man i 1970-talet och även om musiken är både ledig och skickligt framförd är det svårt att hitta något som vill fastna ordentligt. Tremolo är dock ett strålande undantag med en vinnande melodi och en avslutning som skulle ha kunnat ligga på The Haunteds senaste platta. Trots bristerna i studion känns det som om Långfinger är ett band som har kapacitet att lyfta rejält live.

KLAS LUNDGREN

MARK LANEGAN BAND

Blues Funeral

(4AD/Playground)

Betyg: 3/5

Förre Screaming Trees-sångaren Mark Lanegan har ägnat många år nu åt olika samarbetsprojekt, som tillsammans med Isobel Campbell från Belle & Sebastian – där duon fungerat som skönheten och odjuret – eller tillsammans med brittiska kollektivet Soulsavers. Nu är han tillbaks på solokvist igen efter sju långa år och det är riktigt angenämt. Med sin mörka tordönsstämma bjuder han på svarta mördarballader som i The Gravedigger's Song, tungt industribeat som Ode to Sad Disco, eller långsam motorvägsmusik som i St Louis Elegy. Det är snyggt men inte det minsta pråligt.

ANDERS TAPOLA

Tennis Bafra

Abulia Jubilee

(Nomethod records)

Betyg: 4/5

Det är fascinerande att de hela tiden hittar nya sätt att omformulera det egna receptet. Den obrutna energin häpnadsväckande.

Så hade jag kanske skrivit om det handlat om ett nytt album av Sonic Youth.

Nu är det istället en okänd Uppsalakvartett, som efter 20 års harvande i replokalen släpper sitt debutalbum.

Tennis Bafra låter alltså väldigt mycket Sonic Youth. Men så har vi autenticitetsproblemet – kärlek till inspiratörer får inte bli underdånig.

Tennis Bafras musik är högrest, de står visserligen på en jättes axlar – men gör dem inte till dvärgar. Gillar också attityden, manifesterad i ett 34 minuter långt jam.

BO STRÖBERG

PET SHOP BOYS

Format

(Parlaphone)

Betyg: 3/5

Oavsett vad nördfansen säger är Pet Shop Boys ett singelband mer än ett albumband, även om de har gjort några väldigt bra album sedan debuten Please 1986. Den här dubbeln med det som en gång kallades singelbaksidor (b-sidor) sträcker sig från 1996 års Bilingual fram till nu. Neil Tennant har en röst man känner igen vare sig man vill det eller inte och gör att Pet Shop Boys alltid låter ganska exakt som Pet Shop Boys. Format är onekligen i första hand till för de där riktiga nördfansen som väl också förmodligen redan har vältummade exemplar hemma. Betrayed är en ny favorit med doft av Everything But The Girl.

OLA CLAESSON

N�r politik och musik m�ts

Hateff Mousaviyan — Wed, 08 Feb 2012 06:51:00 +0100

I kväll spelar Mikale Wiehe i Växjö. Under hans storhetstid på 70-talet blomstrade den politiska musiken. I dag är den inte alltid lika synlig, men den finns där. Tydligast blir det inom hiphopen, men även pop- och dansmusik har dolda undertoner. Vi reder ut hur det står till med den politiska musiken i Sverige.

– Man pekar oftast ut 70-talet som någon slags glansperiod i sammanhanget. Det var då Mikael Wiehe och Hoola Bandoola band slog igenom, säger Agneta Karlsson, producent för UR:s musikprogram Pop och Politik.
Men det är inte helt rättvist att bedöma dagens artister som totalt opolitiska anser hon.
– Jag skulle inte säga att Mikael Wiehe var mer eller mindre politisk i sitt skapande än vad artisterna idag är. Det görs precis lika mycket agitatoriska låtar som förr. Just det agitatoriska är mycket vitalt i hiphopscenen. Om man ser till texter med politiska budskap är ju hiphopen som genre en genre där man gärna skriver om situationen i samhället, om hur det ser ut.
Det är vida känt att just hiphopen innehåller många politiska stråk. I november förra året skrev rapparen Promoe låten Folkmordsmiljonären. Texten riktar stark kritik mot Carl Bildt och har beskrivits som ”ursinnig, närmast hatisk”.
– Ja, det stämmer att många av de bästa politiska låtarna har gjorts av rappare. Det är inte så att Promoe skulle få mig att rösta på något speciellt parti i ett riksdagsval, men det är spännande att hiphopen fortfarande kan framstå som kapabel att påverka, säger Fredrik Strage, kulturjournalist och författare.
Han förklarar att många anser att hiphopen blev mindre politisk under 2000-talet. Den övergick till att främst beskriva hur man dricker champagne och stoppar dollarsedlar i strippors underkläder.
– Men den har faktiskt alltid kunnat vara både sådan och politisk, fortsätter han.
Under november 2011 släpptes låten Tystas Ner av musikproducenten Stress. Låten gick till attack mot Sverigedemokraterna och uppmärksammades för sin hårda lyrik.
– Det var kul att den väckte debatt och även om jag kanske inte håller med dem om att SD är just nazister var det en bra låt med ett fantastiskt beat, bra verser och grym refräng, säger Fredrik Strage.
Dansvänliga genrer som pop och schlager framstår ofta inte som direkt politiska, men det finns likväl element att ha i beaktning. Budskapet behöver inte vara ordagrant för att nå fram.
– Ta bara en artist som Veronica Maggio till exempel. Jag är övertygad om att vi om 20 år kommer se tillbaks på hennes texter och tänka att hon faktiskt beskrev det politiska klimatet mycket väl. Hon pekar inte ut några politiska frågor, men berättar istället väldigt detaljerat om sitt liv. Det kan säga precis lika mycket om samtiden, menar Agneta Karlsson.
Oundvikligen fokuserar man på texter i diskussionen kring politisk musik. Men en låt behöver inte vara mindre politisk för att den saknar ord. Under årets upplaga av P3 Guld-galan tog dj-duon Rebecca & Fiona tillfället i akt och markerade sin ståndpunkt i debatten om uppehållstillstånd. Utan att säga ett ord. Bakom deras mixerbord hängde nämligen en banderoll med texten Ingen Människa Är Illegal.
– Det var helt briljant, berättar Fredrik Strage, som tycker att det var ett snyggt sätt att sprida sina politiska idéer på.
Agneta Karlsson menar på att den elektroniska dansmusiken alltid har varit politisk.
– Det var en framväxt ur en amerikansk discokultur på 70-talet med mycket sexuell och etnisk frigörelse inblandat. Det gör ju att den blir politisk i vad den är.
Hur mycket av dessa ideal tror du finns kvar hos en grupp som Swedish House Maffia i dag?
– De har inte ett skit av det i åtanke, men deras enorma spelningar inför jättepublik tycker jag att man kan sätta i ett politiskt sammanhang. Där bär de ju vidare den liberala frihetsidén som funnits i disco- och ravekulturen före dem. I det avseendet gör de något som faktiskt har en betydelse.

En matrjosjka i bokform

Sofie Petersson — Tue, 07 Feb 2012 07:22:00 +0100

I Besatta lyfter Elif Batuman fram sin kärlek till rysk litteratur och beger sig iväg på en resa bland excentriska forskare, ispalats och internationella konferenser.

I Besatta lyfter Elif Batuman fram sin kärlek till rysk litteratur och beger sig iväg på en resa bland excentriska forskare, ispalats och internationella konferenser. Den ständiga nyfikenheten för henne bland annat till Uzbekistan. Under sin tid där bor hon i Samarkand hos den bestämda damen Gulja vars favoritsysselsättning är att färga hennes ögonbryn med henna och att få det att se ut som att de är sammanväxta.
Elif kastar sig mellan litteraturreflektioner, anekdoter, resebeskrivningar och analyser av författare som fångat hennes intresse - som exempelvis Tolstoj och Isaac Babel. Med enorm kunskap blandar hon in humor för att lätta upp ett kompakt material. Hon berättar att Tjechov beundrade Tolstoj, men att han var rädd för att stöta på honom. En gång när Tjechov befann sig i ett badhus flydde han när han fick veta att den andre författaren befann sig i samma byggnad.
Elif Batuman backar inte för att ta ett steg längre i sina analyser och lägger fram en teori om att Tolstoj blev mördad. Hon pekar ut hustrun Sonja som en av de misstänkta, som då och då uttalade sig om att döda en av hans lärjungar som fanns med i författarens testamente. Hon gick vid ett tillfälle in på Tolstojs kontor och sköt ner alla foton på lärjungen med en krutpulverpistol. Sonja hade även ett intresse för gifter och på sin dödsbädd uttalade hon orden: "Jag vet att det var jag som orsakade din fars död". Elif har kanske inte så mycket kött på benen i sin mordteori, men det är uppfriskande att ta del av hennes vågade reflektioner.
Det ska erkännas, antalet ryska klassiker som existerar i min bokhylla är inte många, men Elif Batuman lyckas väcka en viss nyfikenhet. Hon får mig att vilja greppa tag i Anna Karenina som hon beskriver som “..en fulländad bok, överjordisk fulländad..”. Jag tror ändå att det behövs ett stort intresse för rysk litteratur för att kunna uppskatta den här boken. Besatta är välskriven, smart och humoristisk, men samtidigt kränger den av och an. Den är som en matrjosjka där det hela tiden hoppar fram en mindre docka.
Jag finner mig själv stundtals uttråkad av de för långa harangerna om någon okänd uzbekistansk poet och längtar efter mellanakterna där Elif berättar om de människor hon träffar. Jag vill veta mer om forskare som pekar finger åt varandra, om Gulja som ljuger om att sin man är i Kalifornien när han i själva verket är en alkoholist som bor två kvarter bort och om den deprimerade forskaren som ständigt spelar game boy. För Elif Batumans stora styrka finner man i de humoristiska personbeskrivningarna, i de slagkraftiga detaljerna och i den ärlighet som hon beskriver sig själv och andra.

Tio dagars filmfest �r �ver

Tue, 07 Feb 2012 07:18:00 +0100

Den 35:e upplagan av Göteborg filmfestival, som avslutades på måndagen, går sannolikt till historien som en av de kallaste. Möjligen är det ett kulturpolitiskt tecken i tiden; den som vill se världsomspännande kvalitetsfilm på stor duk ska inte komma undan lätt.

"Det finns ingen neutral plats"

Mon, 06 Feb 2012 11:12:00 +0100

Häromdagen gick vi ut på lunchen, från Smålandsposten över Stortorget mot Storgatan. Där möttes vi av en banner som hängde tvärs över gatan, på samma plats där julbelysningen nyss lyste. Melodifestivalen 2012 Växjö stod det på den. Den var ganska ful och trist men den fick oss att börja prata. Hur kommer det sig att kommunen där vi bor hänger upp reklam för ett tv-program på gågatan i centrum?
Det finns ingen neutral plats när det gäller melodifestivalen. Tänk så här. Du är människa i Sverige på 2000-talet. Du jobbar måndag till fredag. Sedan är det helg. Din egen tid som du får göra vad du vill med. Och det gör du. Du kanske sover, träffar vänner, dricker vin, lyssnar på för hög musik. På måndagen frågar dina kollegor vad du tyckte om helgens deltävling i melodifestivalen. Du svarar att du inte tittade.

Då brakar det lös. Inte helvetet, men definitivt inget trevligt. Då blir schlagertittaren (som inte precis är en marginaliserad grupp) upprörd. Frågar varför du inte tittade. Frågar mer eller mindre förtäckt om du anser dig vara för fin. Om mellon inte duger för dig. Schlagertittaren lyckas ofta inta en slags offerposition. Muttrar om fulkulturstämpel på den stackars schlagern. Va? Kunde den vara mer omhuldad? Sveriges television, prime time, många lördagar i följd. Turné riket runt. Kommuner som stöttar, butiker som sponsrar. Massiv - massiv! - mediabevakning.
Allt du har gjort är att inte titta på tv på en viss kanal, en viss tid. Du har inte velat göra ett statement. Du hatar inte glittriga kläder, lila ljus eller musiktävlingar. Du bara bryr dig inte. Du är nollställd, neutral, couldn't care less. Du tycker varken bra eller illa om tävlingen. Du vill bara göra något annat på lördagkvällarna.
Om man framhärdar i sitt icke-engagemang kan man också anklagas för att vara tråkig. Kom igen nu, det är ju kuuul! I alla andra fall är vad man tycker är kul eller inte en privatsak. Men inte här. En fredlig och privat icke-handling görs av andra till ett aktivt ställningstagande.
Vi pratar om ett tv-program som, enligt producenten Christer Björkman, blivit "en institution". Då måste vi som journalister hålla ett avstånd. Titta på melodifestivalbevakningen uppifrån och fråga varför det är så givet att SVT absolut ska, och måste, lägga miljoner av licenspengarna på tävlingen varje år. Är det underhållning? Är det en plattform för musik? Eller är det, som det verkar, för att det är precis så här det ska vara? Att melodifestivalen existerar och därför ska bevakas.
Är man mitt i allt det här så sveps man med. Landar på ett rosa glittermoln. De gränser man annars har blir som bortblåsta. För det är roligt. Roligt att vara där, få tjuvlyssna på låtarna, prata med artisterna och läsa vad alla andra skriver. Och då vill vi ha mer. Fylla ännu fler spalter med intervjuer, tyckande och skvaller. Så nu tar vi ett steg tillbaka. Lämnar arenan, repetitioner och åtskilliga klädbyten och landar i verkligheten.
Vi försöker inte säga att Melodifestivalen är fin eller ful, bra eller dålig. Vi tycker varken det ena eller det andra. Vi tycker bara om andra saker mer.

CAMILLA CARNMO OCH FANNY ERNESTRAND

kultur@smp.se

Torra f�tter hj�lpte Loreen till final

Mon, 06 Feb 2012 10:31:00 +0100

Loreen satte koreografin. Thorsten Flinck satte låten. Lugnast efteråt var Dead by April som inte hade koll på när finalen är.
– När är den?, frågade de och berättar att de hade planerat att åka till USA.

Oddsen, bloggarnas och tidningarnas betyg – allt talade för att Loreen skulle gå vidare. Det enda som talade mot en vinst var att hon trillade under genrepet. Därför valde hon till finalen att helt strunta i skor.
– Jag blir så svettig om fötterna och jag vill inte glida på scenen. Så jag ville ha torra fötter. Då får de vara hur smutsiga som helst, säger Lorine Talhaoui.
Nu har hon fem veckor på sig tills det är dags för final i Globen den 10 mars.
– Jag ska fixa och trixa lite med koreografin. Det är bara att fortsätta repa. Det kan bli tajtare, det kan bli bättre.
Dead by April som också gick vidare direkt till final, funderar däremot på att åka till USA. Men killarna är medvetna om att konkurrensen blir hårdare i finalen, och de vågar inte spå hur deras schlagergrowl kommer att mottas där.
– Det ha varit så mycket känslor och nerver, men nu har allt det där lagt sig, säger sångaren Zandro Santiago om den första deltävlingen.
Till finalen kommer de fortsätta med deras framgångsrecept – "att gå upp och köra".
– Sedan får det bära eller brista.
Enligt oddsen skulle Sean Banan ha kammat hem en finalplats. Istället fick barnfavoriten nöja sig med en andra chans.
– Må bäste banan vinna, säger Sean Samadi.
För att ta sig vidare till finalen ska han fråga fansen vad de vill se. Men finns det någonting showartisten inte skulle kunna tänka sig att göra?
– Vill fansen det, så gör jag det, säger han efter noga övervägande.
Medan Sean Samadi verkade något besviken över att inte få en finalplats, var Thorsten Flinck förvånad över hur bra det gick. Inför lördagens tävling hade han problem med både sång och dans, men när det väl gällde, så satt allt.
– Det gjorde det eftersom jag är professionell, fullständigt professionell, säger Thorsten Flinck och fortsätter:
– Allt gick rätt förutom att folk inte röstade på mig, jag får väl läsa vad folk har kommenterat sedan.
Flera veteraner föll under deltävlingen. Schlagerdrottningarna Afro-Dite, fjolårets programledare Marie Serneholt och förra årets trea the Moniker fick åka direkt hem. Ingen av dem ångrar någonting.
– Hade jag stått där i en gul outfit på ett löpband hade jag säkert stått i Globen, men då hade inte jag varit lika nöjd, säger Daniel Karlsson, the Moniker, som kan tänka sig att ge Melodifestivalen en tredje chans.
– Jag tycker inte att det här är så allvarligt. Hellre sist än femma, säger han.

Succ� f�r Gina

Fanny Ernestrand — Mon, 06 Feb 2012 10:30:00 +0100

Gina Dirawi – Melodifestivalens hittills yngsta programledare – gjorde succé. Enligt recensionerna var det hon, och inte hennes äldre kollegor, som var delfinalens proffsigaste.

– Jag försöker tänka att det här är inte så farligt, jag ska bara presentera några låtar i ett tv-program, sa Gina Dirawi inför delfinalen.
Det gjorde hon med bravur. Under helgens genrep hade programledartrion Helena Bergström, Sarah Dawn Finer och Gina Dirawi stora problem. Men när det väl gällde så satt programmet.
Att vara programledare för Melodifestivalen är en dröm Gina Dirawi har haft länge. Vad hon ska hitta på härefter vet hon ännu inte.
– Efter det här vill jag nog bara åka hem och sova, säger hon.

Djuren �r ju ocks� m�nniskor

Tina Persson — Mon, 06 Feb 2012 06:47:00 +0100

DET KÄNNS faktiskt ganska kongenialt att Brutus Östlings stora fotografier på lappugglor ackompanjeras av en upprättstående björn, bevarad enligt konserveringens konst.

DET KÄNNS faktiskt ganska kongenialt att Brutus Östlings stora fotografier på lappugglor ackompanjeras av en upprättstående björn, bevarad enligt konserveringens konst. Eller att två fotografier av vuxna havssulor, av pelikansläkt, får sällskap av en ung, spräcklig havssula, som tyvärr miste livet i Bohusläntrakten.
I galleri Vemboös gamla skolsal får alltså fotografierna sällskap av redan befintlig interiör, som speglar galleristernas egen inriktning. Men i övriga utrymmen får Brutus Östlings bilder härska i sitt eget majestät. Här visas ett urval bilder från flera resor och böcker: som Pingvinliv, Kaxiga fåglar, och från de två senaste: De krushuvade pelikanerna från Kerkinisjön, samt albatrosser från Midwayatollen, där amerikanerna under andra världskriget hade sin militärbas. I dag har albatrosserna tagit tillbaka sitt revir och det är helt fascinerande och sorgliga bilder som visas. De krushuvade pelikanerna, vars undernäbbar blir blodröda under häckningstider, får stort utrymme på våning två.
Här finns humor, drama och värme. Förutom en ursnygg örn omgiven av snöblått ljus hänförs jag av två albatrosser på en blomsteräng, så poetiskt, ömsint fångat.

BRUTUS ÖSTLINGS fågelbilder har en förmåga att synliggöra både det vackraste och tokigaste hos människan, underligt nog. Man speglas i naturen och får ibland syn på sig själv, både i lek och rovdrift.