Sm�landsposten - Kultur & N�je

Barn: R�ven i den kolsvarta natten

Thu, 18 Mar 2010 09:52:00 +0100

Klonk, schritch och knackeli-bank. Med de onomatopoetiska uttrycken pumpas rädslan upp till max i boken Räven i den kolsvarta natten.
Här springer Kanin genom skogen, lika rädd för mörkret som för räven. Väl hemma knackar alla möjliga tassar och klövar på porten. Även Musen, Ankan och Lammet är rädda, och kanske är det lättare att vara rädd tillsammans.
I Alison Greens rytmiska godnattsaga blir djuren dramatiska gestalter, men ändå barn att identifiera sig med och känna för. Versen är enkel, men expressiv, och formad enligt en trygg upprepning med variationer.
Deborah Allwrights illustrationer skiftar mellan små serieöar och helsidor. Den mustiga färgskalan kontrasteras effektfullt mot kyligare pasteller. Särskilt roliga är de perifera konturerna, som likt halvfärdig rekvisita bryter fiktionen och presenterar ovidkommande vardagsföremål.
På det hela taget är dock Räven i den kolsvarta natten en väldigt traditionell historia. Den rymmer inga stora överraskningar, men sprudlar av rytm och charm.

JONNA FRIES

Barn: Mjau! 1

Thu, 18 Mar 2010 09:52:00 +0100

Manga blev en kommersiell kraft att räkna med i Sverige 2006. Sedan dess har flera förlag storsatsat på den, med västerländska ögon sett, bakvända berättarformen.
Exakt hur begreppet manga ska definieras råder det delade meningar om. Ursprungligen handlar det om det japanska ordet för tecknad serie. Därifrån skiftar gränsen för om vi numera ska använda ordet som ett samlingsbegrepp för japanska serier i svensk översättning, eller för att beskriva serier i japansk berättartradition och teckningsstil – oavsett ursprung.

Den senare varianten dominerar allt mer. Och när Natalia Batista nu debuterar med första delen i barnmanga-märkta Mjau! följer hon den japanska traditionen med personliga anti-hjältar fulla av fel och brister, igenkännbara vardagsproblem och karaktärsförstärkande ögon och kalufser. Serien, som är planerad i fyra fördjupande delar, läses dock från vänster till höger.
I Mjau! 1 får den hemlösa katten Ville flytta hem till Matte och den vita prinsesskatten Vanilj. Det blir en omtumlande förändring för Ville att plötsligt bara få stora mängder mat och kunna sova mjukt. Innekatten Vanilj och vandrande Ville har också med sina vitt skilda bakgrunder svårt att förstå varandra. Konflikter och förvecklingar kring bad, leksaker och platser att klösa på genomsyrar hela albumet.
Natalia Batista, som bland annat undervisar på Serieskolan i Malmö, berättar varmt och med stor närvaro om Ville och Vanilj, som omväxlande tar gestalt i djur- och människokroppar. Vridningarna är överraskande och skapar både en underhållande karaktärsfördjupning och ett känslomässigt engagemang för figurerna.
Någon färg finns det dock inte i albumet, bara omslaget hintar om miljöernas nyanser och karaktärernas ruffiga respektive sockersöta kulörer. Och visst blir det lite väl svartvitt emellanåt på de 60 sidorna, men längst bak finns en interaktiv avdelning med färgläggningsytor. Dessutom erbjuder Natalia Batista klippdockor, rebusar och maskbyggen. Roligt är det alltså, om än lite grått.

JONNA FRIES

Barn: G� inte fel kamel

Thu, 18 Mar 2010 09:52:00 +0100

Gå inte fel kamel är den första titeln som det nya barnboksförlaget Bladslottet ger ut. Till formatet är det en liten bok, men ser man till innehållet är det en stor konstnärlig prestation.
Till sin karaktär är boken mer episodisk än episk. På varje uppslag finns ögonblicksbilder av egensinniga djur i geografiskt olika miljöer. Till det fogas taktfasta dikter med omsorgsfulla budskap om levnadssätt, fördomar och acceptans.
Det är Mikael Cavallin som står bakom de kontaktsökande texterna om hungriga fladdermöss, rädda elefanter och ensamma vargar. Bildmaterialet har hans hustru, konstnären Magdalena Cavallin, skapat.
Och vilka bilder! Det rör sig om färgsprakande, magiska alster baserade på en blandning av stiliga collage, rena fält och medryckande former. Kort sagt: Magdalena Cavallin modellerar skogar, träsk och cirkustält så som vi aldrig har sett dem förut.
Gå inte fel kamel är inte helt lätt, men ändå en poetisk njutning, både för barn och vuxna, som går rakt in i hjärtat.

JONNA FRIES

Petter Lidbeck skriver f�r unga l�sare

Marie Fransson — Thu, 18 Mar 2010 09:52:00 +0100

Petter Lidbeck har kommit till Växjö för att prata böcker och författarskap med tolvåringar på biblioteket. Något han gör med jämna mellanrum runt om i Sverige. Petter är välkänd för unga läsare i låg- och mellanstadieåldern och har skrivit allt från bilderböcker till tonårsromaner.
– Ofta är det entusiastiska ungdomar jag möter. De slipper ju matten en stund, säger han och ler sitt stora leende som återkommer många gånger under intervjun.
Det finns nästan alltid någon i varje klass som drömmer om att skriva böcker, säger han, men vanligaste frågorna är: Vad tjänar du? och Är det roligt?
– Visst är det lite konstigt att killarna frågar om pengar och tjejerna om det är kul redan på mellanstadiet.

Petter Lidbeck började skriva när han var utbytesstudent i USA under de sena tonåren. Till en början blev det mest brev hem till föräldrarna i Helsingborg och för byrålådan i samband med olycklig kärlek. Därför lät fösta boken vänta på sig.
Den kom 1997 då Petter hunnit bli 32 år. Linnea från Yujiang heter debuten och handlar om hur Petter och hans fru Lotta blev föräldrar till adopterade dottern Linnea från Kina.
Sedan följde vuxenboken Liten katekes för män, illustrerad av Stig "Slas" Claesson, och därefter första barnboken.
– Jag såg i en annons att man kunde skriva en barnbok och vinna 50 000 kronor. Jag skickade in Pappa på söndag, fick tillbaka den omgående och blev sur. Ett annat förlag läste med lite snällare ögon och bad mig skriva om. Det slutade med att jag fick beröm och att det gick bra. Jag brukar säga att är man envis och talanglös är det en bra kombination.
Och leendet spricker upp igen.

Petter skriver gärna roligt och spännande, men även om de orättvisor barn upplever. Att skriva för barn skiljer sig inte så värst mycket från att skriva för vuxna, menar han. Det som gäller för barn är att man inte använder ett för svårt språk.
– Det handlar om att lura läsaren att vända blad vad man än skriver. Sedan är det svårare att skriva roligt och lite lättare att skriva spännande, men man kan absolut skriva om alla ämnen även för barn.

Böcker är bra att ta till när man har det tråkigt eller lite småjobbigt. Då är det viktigt att det inte bara är eländesskildringar barn serveras, utan också en värld att drömma sig bort till litegrann.
– Det är ju så att det deppiga, kritikerrosade sällan går hem hos den breda allmänheten. Det som kritikerna tycker om …

Om det är så väldigt viktigt att börja läsa i unga år är svårt att svara på, tycker Petter. Det kanske är lika viktigt att öppna munnen och berätta. Fördelen han kan se med böcker är att läsaren själv skapar sina bilder och hittar sin fantasi.
Men att tvinga till läsning av viss litteratur är inte bra.
– Bättre att ta en ny bok om du inte tycker om det du läser. Däremot har det visat sig att det är bra att sätta av skoltid till läsning. Att eleverna får läsa precis vad de vill en stund. Framförallt har man märkt i invandrartäta klasser, där det kanske talas 25 olika språk och ingen pratar svenska hemma, att läsandet är en oslagbar väg in i det svenska språket.

Då barn läser både långsammare och noggrannare än vuxna är det lite petigare med orden i ungdomsböcker. Att använda ett lite enklare språk.
– Hälften så långt är alltid dubbelt så bra, säger Petter, med tillägget att det inte finns några egentliga regler.
– Harry Potter är extremt lång läsning och Astrid Lindgren skrev inte heller speciellt kort. Det viktigaste är nog att man inte skriver för dumt eller för tramsigt.

Nya skivor 17/3

Bo Str�berg — Wed, 17 Mar 2010 10:17:00 +0100

Årets hittills, tveklöst, bästa svenska platta, tycker Andreas Westergren om This is Heads debutalbum. Vi recenserar även bland andra Drive-By Truckers, Tobias Fröberg, Invasionen, Chumbawamba, Claes Lövgrens, Date, Motorpsycho och Fear Factory.

AIRBOURNE
No Guts. No Glory.
(Roadrunner)
3/5
No Guts. No Glory., är australiensiska Airbournes andra platta. Det handlar inte på något vis om nyskapande musik utan snarare om världens bästa AC/DC-tribute som istället för att spela covers framför eget material. Detta görs verkligen med den äran och bortser man från AC/DC:s senaste platta Black Ice, som var riktigt bra, så gör Airbourne den bästa AC/DC-rocken sedan 1981 års For Those About To Rock. Det går inte att snacka bort låtar som No Way But The Hard Way, Back On The Bottle och den perfekta partylåten Blonde, Bad And Beautiful, även om gruppen inte tar ett enda poäng för originalitet.
KLAS LUNDGREN

ARCHIE BRONSON OUTFIT
Coconut
(Domino/Border)
2/5
Domino är vanligtvis en pålitlig label. Men Archie Bronson Outfit platsar inte i så fint sällskap. På sina två tidigare album har bandet vacklat mellan punk-blues och garagerock och på sin höjd känts lovande men fortfarande identitetslösa.
På Coconut ömsar de skinn och försöker skapa nervigt deppig musik i samma stil som de fantasirika Domino-kollegorna Clinic. Stundtals är de en bit på väg men tar i för mycket. Den industridisco med goth-vibbar som de varvar med - och som för tankarna till PiL – är inledningsvis intressant men även här pyser luften ur låtarna efter ett tag.
En irriterade skiva.
BO STRÖBERG

CHUMBAWAMBA
ABCDEGFG
(Westpark music/Bonnier Amigo)
3/5
Brittiska Chumbawamba har sedan starten 1984 gjort anarkistisk popmusik om snatteri, strejker, Live Aid, fascism och censur – bland annat. Sjuttonde albumet, ABCDEFG, är en konceptskiva där ämnet musik dissekeras med både humor och ironi. Bland annat sätts luppen på Metallicas James Hetfield i Torturing James Hetfield, där han torteras med Chumbawamba-musik.
Att punk är en attityd mer än en musikstil har aldrig varit tydligare. Chumbawamba gör vän folkpop med stämsång och fiol. Men någon hit i klass med deras genombrott Tubthumping från 1997 blir det aldrig.
HELENA SÖDERLUNDH

CLAES LÖVGRENS
Vi lever nu
(Mariann)
2/5
Ambitionerna är höga men tyvärr får man direkt känslan av att Claes Lövgrens på sin fjärde skiva aldrig riktigt kommer loss.
Den känslan blir ännu mer markant när man lyssnar på 60-talsklassikern Amarillo, låten som gav Howard Greenfield och Neil Sedaka en världshit.
Men visst har skivan också ett par riktiga pärlor.
Det gäller både Claes Lövgrens duett med Åsa Sjöberg i Änglarna minns, en riktigt vacker ballad av Mats Larsson och Åsa Karlström, liksom den tolfte och sista låten, Blue eyes crying in the rain, skriven av Fred Rose.
Men sammantaget funkar det inte. Med litet mer klös i arrangemangen skulle orkestern ha fått ytterligare en gran.
BERNE PERSSON

COCO MONTOYA
?I Want it All Back
(Ruf/BAM)
2/5
?Han har spelat med både Albert Collins och John Mayalls Bluesbreakers. Det här är Cocos sjunde soloalbum, producerat av Keb Mo. Som gitarrist är han alldeles utmärkt, som sångare habil, men inte mer. Vad som retar mig är det slipade finliret. Inledande Hey Senorita låter som något Carlos Santana kunde spelat in, för säg 30 år sedan. Det är snyggt, slickt och elegant – och berör inte särskilt mycket alls. Det är inte förrän på slutet, som i Fannie May som det blir nerv i bluesen. Men det är en alldeles för seg transportsträcka dit.
ANDERS TAPOLA ?

DATE
Här och nu
(Mariann)
3/5
Date är ett av de mest framgångsrika dansbanden under 2000-talet. De har tävlat i Melodifestivalen tre gånger och nådde finalen i Dansbandskampen 2009. Här och nu är deras första album på sex år och sammantaget gör Date en godkänd comeback på skivmarknaden.
De har valt att satsa på säkra kort. Samtliga tolv låtar har legat högt på listorna och då är det alltid spännande att lyssna på en ny version.
Här har Date lyckats mycket bra med Tomas Ledins Helt galen i dig, Mauro Scoccos klassiker Till dom ensamma och Magnus Ugglas Astrologen. Men även Uno Svenningssons Vågorna funkar som dansbandsversion, i varje fall när den framförs av Date.
BERNE PERSSON

DRIVE-BY TRUCKERS
The Big To-Do
(Pias recordings/Border)
4/5
Jämfört med Drive-by truckers senaste album, fjolårets Murdering Oscar - som i och för sig gavs ut under Patterson Hoods namn – är såväl tempo som humör en gnutta högre här. För den som gillar alt-country som det kallas idag – eller college rock som REM och Replacements kallades för i mitten 1980-talet – är Drive-by truckers en mysig varm filt. Trygg och pålitlig. Men välbekant är inget negativt i det här sammanhanget. Tvärtom gör avvikelserna – som Shonna Tuckers två låtar och en Mike Cooley-boogie - och den timslånga speltiden att det här hade blivit ett bättre album om man gallrat mer.
BO STRÖBERG

FEAR FACTORY
Mechanize
(AFM)
3/5
Fear Factory gick i bräschen för den maskinella hårdrocken i början på 90-talet och fick sitt stora genombrott 1995 med Demanufacture. Gruppens två mest tongivande medlemmar, sångaren Burton C Bell och gitarristen Dino Cazares, drog inte jämt och gick skilda vägar efter 2001 års Digimortal. Nu är gammalt groll glömt och man vill ta tillbaka förlorad mark med Mechanize, en platta som tål jämförelse med tidigare succéer även om det som var nytt då inte känns lika fräscht längre. Det traditionella manglandet på Mechanize är okej, men den avslutande och lugnare Final Exit är den stora behållningen.
KLAS LUNDGREN

THE GROTESQUERY
Tales Of The Coffin Born
(Cyclone Empire)
4/5
The Grotesquery är ett projekt som de båda Bone Gnawer-medlemmarna sångaren Kam Lee och gitarristen Rogga Johansson har satt ihop. Tales Of The Coffin Born är ett konceptalbum där skräckhistorien för en gångs skull verkligen är läskig och berättar vad som kan hända när man läser den av skräckförfattaren H P Lovecraft påhittade, ockulta boken Necronomicon och råkar tappa fattningen och slå ihjäl sin havande fru. Varje låt föregås av ett talat intro som gör allt begripligt och detta grepp fungerar riktigt bra tillsammans med den fläskiga dödsmetallen där varje låt innehåller riktigt bärande riff.
KLAS LUNDGREN

INVASIONEN
Hela världen brinner
(Columbia/SME)
1/5
Sveriges hardcorepappa Dennis Lyxzén har mängder av sidoprojekt på gång. Ett av de större, som är mer ett stort projekt än något vid sidan av, är Invasionen. Bandet han startade i slutet av 1990-talet tillsammans med bland annat Lisa Miskovsky. Då hette de Lost Patrol, nu heter de Invasionen, och gör upprorspop på svenska. Lisa Misovsky är inte med längre och i ärlighetens namn funkar Invasionen sådär. Jag kan tänka mig att bandet live är mycket härligt och svängigt men i hörlurar blir det råkigt och platt. Allra märkligast är plattans andra spår: Kom igen nu Lyxzén som mer känns som en monolog som borde ske hos en legitimerad psykolog än som spår på en platta. Invasionen känns som ett blekt Imperiet, neggigt och bittert, i princip utan glöd.
TUVA KLINTHÄLL

MOTORPSYCHO
Heavy metal fruit
(Rune grammofon)
3/5
Under sina 20 år och på ett dussin album har Trondheimsbandet Motorpsyche gjort utflykter i olika genrer - progg, psykedelia, vintagehårdrock, indierock/pop. Det har blivit tyngre med åren och jämfört med förra albumet, Little Lucid Moments från 2008, är Heavy Metal Fruit mörkare. När progressiv metal möter jazz, som i inledande Starhammer, blir det spännande och jammen svänger bra. De första minuterna av WBAT för rent av tanken till Miles Davis Bitches Brew. Även 20-minutaren Gullible's Travails där Wishbone Ash möter King Crimson är mäktig. Synd att det allt för ofta drar iväg i mesig Yes-prog.
BO STRÖBERG

THIS IS HEAD
0001
(Enkel/Adrian)
4/5
Att inte tänka. I de flesta sammanhang är det väl inte att rekommendera. Men ibland är det precis det som krävs. Debuterande malmökvartetten This is head har fattat det. Åtminstone låter det så. Som att de har ställt sig en tät ring i sin murriga replokal på Möllevången, slutit ögonen, borrat ner sina barfotafötter i den orientaliska mattan, frikopplat hjärnan och bara förlitat sig på känslan.
Att det ska frammana bilder av en öken där en man eller kvinna kommer ridande, inlindad i sjalar som vinden tar tag och drar i, som sångaren och gitarristen Henric Claesson själv beskrev musiken i en intervju.
Och det finns något mystiskt, svårfångat inbäddat i deras hypnotiskt dansanta arenarock. Som om ett ungt U2 har gått i närkamp med postpunk, Peter Gabriel, krautrock och, inte minst, den moderna discon i svenska Studio och Fontän och brittiska A Mountain of ones skola. Monotont, böljande. Olycksbådande.
På pappret kan det låta utstuderat trendmedvetet, men det finns inga som helst spår av det i de fyras skägg, noppiga koftor och suggestiva sväng. När det är som bäst - och det är det ganska ofta – glömmer man faktiskt bort att det är fyra män som spelar instrument. Då handlar det mer om ett tillstånd att förlora sig i. Ändå är det inte alls otillgängligt. 0002 och 0009 är svårt medryckande.
Och ja, titlarna är sådär. Från 0002 till 0013. Inget ska uppenbarligen ta udden av varje enskild lyssnares tolkningsföreträde.
Som en parentes är basisten Tom Malmros medlem i det vi gärna kallar ett Växjöband, Surrounded. Och Björn Wiking, sång och klaviatur, har läst på Växjö universitet. Jag mötte Lassie, jag vet. Men vadå, det är inte ofta vi har lokala kopplingar på årets hittills, tveklöst, bästa svenska platta.
ANDREAS WESTERGREN

THOMAS WHITE
The Maximalist
(Cooking Vinyl/Bonnier Amigo)
2/5
Thomas White hade tidigare, fast då kallade han sig Tom, Electric Soft Parade och har varit med i Brakes. Hans egna grejer - detta är hans andra soloalbum – är ännu mer post-moderna i sitt rotlösa genrehoppande. Tycker man att musik ska ha en egen personlighet har man inget att hämta här. Möjligen bidrar det faktum att låtarna är inspelade över en femårsperiod till det splittrade intrycket. Det är kvasi-psychedelisk pop, melodiös neo-progg, electro, hårdrocksriff och hans moster. The Last Blast, är däremot en ettrig och catchy sak, och värd att ladda ned. Men resten kan du skippa.
BO STRÖBERG

TOBIAS FRÖBERG
The big up
(Playground)
4/5
Tobias Fröberg har gjort sig känd som en popvirutos men det var med punkbandet Dead dildos han inledde sin karriär, de hade hitlåtar som Kuken kokar, låtar som funkade på Gotland en sommar. Men nu har Tobias Fröberg blivit etablerad musiker och släpper sitt fjärde soloalbum. Det är en lång kärlekshommage till hans fru.
The big up är fylld av kärlek i alla dess former. Och det handlar inte bara om lycklig kärlek utan om vardag och tristess. Tobias Fröbergs popmusik är storslagen, svulstig och fylld av orglar och stråkar.
Mot slutet exploderar allt i plattans sista låtar, Precious och Baby baby baby!
TUVA KLINTHÄLL

Maja Lundgren: M�ktig Tussilago

Tue, 16 Mar 2010 15:00:00 +0100

Vem är galen och vem är normal? Finns det någon sanning eller bara perspektiv? Hur och vad får man egentligen skriva?
Frågorna bubblade hetsigt när Maja Lundgren utan omsvep jämförde sina upplevelser av kultursverige med den neapolitanska camorran i boken Myggor och tigrar (2007). När hon nu utkommer med romanen Mäktig Tussilago spelar definitionerna av galenskap, sanning och rättesnören en lika avgörande roll som i debatten, men på en mycket mer sublim nivå.

Mäktig Tussilago handlar om Oscar Riktelius som sitter hos en psykiater, Mister Hur-har-vi-det-här-då, och försöker reda ut varför han blivit galen. Efter en middagsbjudning med ungdomsvänner från det Joseph Conrad-inspirerade punkbandet Kill Kurz och andra sammanhang har det nämligen slagit slint för Oscar. Eller spelar han bara? Och i så fall varför?
Oscar är annars en genomgod man som värnar kvinnors rätt och ger bort regnskog och u-landsgetter. Han har yvigt rödkantade ideal, men lever ett småborgerligt medelklassliv med Katarina och barnen Mimmi och Moses. Sin doktorsavhandling om den skotska häxan Doideag av Mull har han dock, trots protester från omgivningen, lagt på hyllan för att vara personlig assistent åt den förlamade Rosemarie.

Mäktig Tussilago skiljer sig så väl estetiskt som tematiskt från den skandalomsusade rapporten Myggor och tigrar och den augustnominerade romanen Pompeji (2001) som hänförande blåste liv i en svunnen tid. Men det finns också likheter: en stilistiskt särpräglad röst, samt en o-rädsla att skaka om det auktoritära och dra fram det undanskuffade i ljuset.
Till sin karaktär är Mäktig Tussilago en enormt fragmentarisk roman, som bygger på stora delar gåtfull vers blandat med en suggestivt svävande och ändå klart svarssökande prosa. Samtidigt kryssar Lundgren vilt och omständigt mellan så väl tidsplan som perspektiv.
På den snåriga vägen skildras framförallt några för Oscar möjligt avgörande händelser: den förryckta middagen, Moses dopkalas, en fjärmande frukost med Katarina, samt stölden av en afrikansk dödsmask.

Men boken skildrar också olika generationer av män: Oscars far Nils Riktelius som läste juridik i blåställ, Nils far Karl Axel som var överläkare och missionär i Brazzaville, samt Oscars kusinbarn Joakim Fierce autonomare än så här kan vänstern inte bli Riktelius. Vid sidan av det spelar också Doideag av Mulls våldsamma stormsänkning av den spanska armadan och den abrupta lobotomeringen av den utlevande Rosemary Kennedy en symboliskt viktig roll.
Lundgrens användning av brottstycken är en genomtänkt och lyckad strategi, som dels gestaltar världen genom sjukdomen, dels illustrerar samtidens oförenliga krav på jämlikhet och klättrande. Mitt i allt det där blir Oscar är en skakig metafor för den moderna manligheten, för mer än någonting annat är Mäktig Tussilago en iscensättning av patriarkatets fall – och det i ett sammanhang där kvinnorna förkastar jämlikheten och hungrigt tar chansen att trycka ner.
Mäktig Tussilago vrider och vänder på samtidens missionerande och kolonialiserande med stor humor och briljant skicklighet. Det är en dynamisk skildring av det positionerande samtalet, här kallat Acherons pratskum, som tar sig så nära stormens öga det går.

JONNA FRIES

P�r Hansson: Motors�gsminne

Tue, 16 Mar 2010 15:00:00 +0100

Pär Hanssons diktsamling Motorsågsminne inleds med en reflektion över en frihetstörstande dröm, där jaget inte ens behövt använda sina armar ”som vingproteser”. Bilden som presenteras är både närvarande och flyktig, och den pekar med magnetisk kraft vidare in i boken.
Där låter Hansson ett samhällskritiskt perspektiv skära mot en varmare vardagsberättelse där barnet, fadern och skribenten spelar huvudrollen. Även det drömska och det mytiska breder ut sig bland barnvagnshjul, arbetsförmedlare och perronger, och det med en minst sagt språklig elasticitet.
Motorsågsminne är Hanssons fjärde diktsamling, efter Ruckel, Familjekista och Lavinflaggor.
Den här gången är vardagen mer påtaglig, pojken har blivit man, far och stadsbo. På agendan står frågor om arv, delaktighet och medmänsklighet. Det handlar om barnröster och förfäder, om livsval och gåvor, om brytpunkter och begär. Och om språket.
Oavsett ämne är dikterna starkt präglade av nuet. ”Jag stirrar på bokstäverna”, skriver Hansson, ”jag måste stirra / Min arbetsförmedlare påminner mig om / att jag inte får skriva om jag samtidigt går på a-kassa / - Inte ens på din fritid! Varför säger hon det?”.
Tonen i Motorsågsminne är lågmäld, men balanserar ändå på attackens rand. Ofta söker poeten från Vännäs också kraft och referenspunkter i naturen. Han skriver: ”detta är min möjlighet / som en tisdag mellan furor”. Och det är just bredden, det oavbrutet vidgade innehållet och den ständigt fördjupande personliga hållningen, som gör Hansson intressant.
Vardagen jäser i hans språk, men det har också en bildrik klang som öppnar för olika tolkningsmöjligheter. Bitvis är också svenskan blandad med stråk av västerbottensbondska. ”I jett håll er på alertn”, skriver Hansson i bokens slutkommentar. Det är dock något som dikternas konstruktion automatiskt tvingar fram.
Motorsågsminne är en diktsamling med många bottnar och riktningar. Bokens på en gång täta och luftiga drag skapar en spänning som gör att den tål att läsas om och om igen.

JONNA FRIES

Milton Hatoum: Den f�rtrollade staden

Tue, 16 Mar 2010 15:00:00 +0100

Den förtrollade staden ingår i ett stort projekt där författare från hela världen återberättar en myt på sitt eget vis. Det är i sig ett utomordentligt intressant projekt; dessa eviga berättelser som gått i arv i hundratals år, i ny tappning utifrån den som skriver om dramat. Berättelsen är den samma, men silas genom ny stilistik, annorlunda erfarenheter, nya utgångspunkter och skilda orduniversum. En väldigt bra idé, inte minst för kreativa svensklärare att stjäla.
Med Den förtrollade staden tar sig Milton Hatoum an myten om den nya världens Eldorado, staden som är inklädd i och full av guld. Legendernas magi, som Nanne Grönwalls gamla band Sound of Music sjöng i melodifestivalen på 80-talet.
Huvudpersonen Armintos Eldorado är dock inte en stad, utan förkroppsligas av den mystiska och fria indianflickan Dinaura. Deras kärlekshistoria är den röda tråden för hela sagan. Och det behövs sannerligen en röd tråd.
Trots att Den förtrollade staden är en kort text, blott 130 sidor, är den nämligen extremt rörig och trasslig. Den kastar läsaren fram och tillbaka utan att erbjuda någon hand att hålla i. Det blir bara ännu krångligare och vingligare av alla korthuggna meningar fulla med stickspår och utbrytningar. Som en besvärlig rethosta, faktiskt.

Med den reservationen, är Den förtrollade staden en kvillrande vacker bok, vilande i en rätt drastisk och lätt absurd beskrivning av händelseförloppet. Sagolik, gåtfull och rå. Full av medicinmän, nunnor, erotik, blod, sjudande djungel och sägner - mer än det korta formatet hade känts som att äta sig sprickfärdig på körsbär i likör. Spåret kring Armintos svala relation med sin far, din mor födde dig, sen dog hon, är förkrossande i sitt vemod.
En berättelse om att hitta sin ungdoms berusande, passionerade kärlek måste nog betraktas som ännu mer angelägen än den om att upptäcka guldstaden. Gamla Eldorado och Nya Eldorado, Dinaura, korsar helt enkelt varandras stigar på ett väldigt romantiskt sätt.

Rebecka Åhlund

Romanpriset till Aris Fioretos

Mon, 15 Mar 2010 21:59:00 +0100

Aris Fioretos roman Den siste greken fick på måndagskvällen Sveriges Radios Romanpris. Vinnaren utses av en lyssnarjury som i ett antal program resonerar kring sex nominerade romaner.

– Jag såg det som en hederssak att lyssna, men jag gjorde det inte utan att tugga på naglarna. Under delar av samtalet befann jag mig inte i samma rum som radion, berättar han inför prisutdelningen.

Den siste greken är den kritikerrosade berättelsen om 24-årige Jannis Georgiadis som lämnar Grekland för att finna lyckan i 1960-talets Sverige. Men det börjar i en annan skärva europeisk nutidshistoria, fördrivningen av grekerna från den turkiska staden Smyrna på 1920-talet.

Hemlängtan är ett viktigt tema för dig?

– 1900-talets stora erfarenhet är människor som förflyttats mot eller med sin vilja. Jannis ändrar uppfattning om vad hemlängtan är under bokens gång och han får en annan syn på vad ett hem kan vara. Många som flyttar till ett annat land slår nya rötter och aktar man sig inte hamnar man lätt mellan två kulturer utan en entydig känsla för vad ett hem är.

Du beskriver Jannis som en hjälte, en supergrek?

– Ja, för mig är han det, men så ser han inte sig själv. Boken leker lite med urkunden för vår svenska litteratur, Stiernhielms hjältesaga om Hercules. Jag har alltid tyckt att det är konstigt att hans hjälte som är grek ändå fick bära ett romerskt namn.

När Jannis förklarar sin kärlek till en kvinna säger han att han älskar henne ”inte som en hund, men som en get”, det finaste han kan tänka sig. Geten Maja verkar ha en särskild ställning i Jannis grekiska familj, hon fick till och med vara med i släktträdet på bokpärmens insida?

– Hon fick vara med, däremot aktar vi oss noga för att dra några linjer till eller från henne.

Elin Viksten/TT Spektra

H�stlov blir kulturlov

Lennart Ernstsson — Mon, 15 Mar 2010 21:59:00 +0100

Måla, dansa, skriva, spela teater... När eleverna tar lov till hösten så är det kulturen som ska stå i centrum. Höstlovet i Växjö ska bli ett kulturlov. På onsdag väntas politikerna i kulturnämnden ta det beslutet. Kulturförvaltningen har börjat planera olika aktiviteter inför hösten. Målgruppen är elever mellan 13 och 19 år. Förslaget att döpa om höstlovet till kulturlov kommer från två folkpartister i kulturnämnden, Gunnar Nordmark och Margareta Nordén.

Smakprov med singel

Mon, 15 Mar 2010 21:59:00 +0100

The Arks nya album, deras första på tre år, In full regalia släpps den 26 april. Men redan den 29 mars kommer ett smakprov, singeln Superstar.
– Vi har utforskat olika stilar på våra tidigare skivor, men det är låtarna som fungerat på scen som blivit en bestående del av vår repertoar. Den här gången försökte vi jobba fram en hel skiva med sådana låtar. Så vi ser verkligen fram emot att turnera i sommar och testa låtarna på riktigt! säger Ola Salo i ett pressmeddelande.

Dante som tv-spel

Fri, 12 Mar 2010 10:21:00 +0100

Dante Alighieri är en av historiens första, om än något motvilliga, superhjältar – en renässansens Indiana Jones som dessutom, på modernt manér, skrev en dokuroman där han själv både är författare och huvudperson.

Varje generation kräver sin översättning och Den gudomliga komedins första del har därför just släppts som extremt våldsamt TV-spel.
Uppdraget och vägen i Dantes Inferno är identisk med romanens: Vergilius (han är tre meter lång, isblå och försedd med gamle Sex Pistols-sångaren John Lyndons ansikte) guidar Dante genom Limbo och nio helvetiska kretsar. Vi stöter på alla kändisarna: från Odysseus över Elektra till Pontus Pilatus.
Allt är sig ganska likt förutom det helt nödvändiga TV-spelsvåldet (Dante väljer att slåss istället för att endast iaktta) och några fräscha flashbacks med en halvnaken Beatrice vilket förmodligen starkt bidragit till en global 18-årsgräns.

Däremot är det helt ok att slakta spädbarn. I Limbo lever nämligen inte enbart antikens hedningar utan även de ofödda. De senare lösgör sig ur en jättelik kejsarsnittad mage, bär svärd istället för armar men skriker som just barn när Dante klyver dem i två bitar.
Den allsmäktige speltillverkaren har dock löst detta eventuella moraliska dilemma genom att Dante med sitt magiska kors (skjuter också i väg små explosiva krucifix) erbjuder de besegrade, och berättelsen, en helt ny dimension: bli stoff eller frälsas?

Dödandet går snabbt medan själva frälsningen, till en Wagnerliknande aria, tar flera, oändliga spelsekunder: rationalitet och rytm eller missa viktiga holy points.
Alla de dömda själarnas skrik ackompanjeras av något antonal modern orkestermusik. Dantes ständiga fighter (han är för övrigt ganska lik Arn med ett stort kors tatuerat på bröstet) utförs till en blandning av rave och gregorianskt kör.

Att alla citat och Vergilius strama poesi är översatt till engelska hade Dante garanterat gillat liksom Doré säkert älskat grafiken. Det är hans frossande i detaljer och monster som utgör spelets fundament med ständigt hisnande vyer och fantastiska panoraman: ett på alla sätt storslaget Helvete!
Sammantaget kan Dantes Inferno liknas vid en bokälskares blöta dröm. Att som före detta läsare kunna påverka, kanske rent ut av förbättra berättelsen är en maxad upplevelse. Så möjligtvis är detta även starten för en litterär spelboom; copyrightfria verk som Voltaires Candide skulle fungera, Gamla Testamentet är proppfullt av speluppbygglig skräck, död och överflödigt våld. Varför inte Eddan och Macbeth?

Världslitteraturen är full av tidlösa klassiker värda ett tv-spel.

Magnus Sjöholm

Sociala dumheter inf�r valet

Fri, 12 Mar 2010 10:08:00 +0100

Kommer sociala medier att påverka valet?
Kommer något av partierna att göra en Obama – och kamma hem segern genom att använda de nya verktygen på ett så smart sätt att väljarna inte märker något och påverkas, liksom i smyg?
Just nu är dessa två frågor de absolut vanligaste som jag möter från människor som undrar över medieutvecklingen.
Och visst, det är val snart, men det är kanske ändå värt att fundera lite över varför det förhåller sig på det sättet.
Omedvetet har medier – för väldigt många människor – blivit synonymt med något lömskt. Mediemakt står för manipulation, spinn och dolda agendor. Och politik, ja, det är att luras.
Rätt sällan hålls tanken fram att det faktiskt är de idéer som väljarna gillar bäst som vinner valet. Vilket är lite synd. För vad som händer nu är att väldigt många människor tror att sociala medier kan användas som vilken typ av pr-verktyg som helst. Bara genom att sända ut vissa budskap, kommer världen att ta dem åt sig.

Därför skrivs det nu också en rad böcker, som marknadsförs som manualer för hur man bäst ska nå sina mål med hjälp av fiffigt användande av sociala tjänster.
Men i själva verket förhåller det sig precis tvärtom.
En rad myndigheter, organisationer, företag och partiföreträdare har redan fått märka av att det kan bli ganska hett om öronen för den som vill använda megafoner i en kultur som mer än något annat försöker odla ett samtal på lika villkor.
När SvD för en tid sedan lät den fiktive väljaren Max Emil kontakta 77 riksdagsledamöter via Twitter, visade det sig att de allra flesta totalt ignorerade frågorna som ställdes. De förstod helt enkelt inte att det var lämpligt att svara när någon tilltalade dem. Är det konstigt?
Kanske inte.
Vill man ha en bild av hur vilsna de flesta politiker är inför utvecklingen, ska man tänka på att det nu faktiskt bara har gått några månader sedan de flesta etablerade partier anställde nya experter på samtida mediekommunikation.
Pressreleaserna är på väg ut och dialogen på väg in. Partierna storsatsar på att använda sig av framförallt de breda tjänsterna Facebook, Youtube, Twitter och Flickr. Men eftersom den nya kulturen själv bara har något år på nacken, är det rätt få människor som överhuvudtaget har hunnit bli duktiga på att hantera den. Ännu färre har förstått hur man ska förhålla sig till den under en valrörelse. Och det är inte så konstigt: ingen har ju hunnit testa ännu.
Alltså kommer vi högst troligen få se en rad sociala dumheter från politiskt håll under året. Men det vore otroligt om vi inte också fick uppleva en hel del journalister som trampade fel.
Läge att hålla andan fram till september, alltså. Men valet avgörs – fortfarande – av helt andra saker än klyftiga medieexperter.

Anders Mildner

Fish Tank

Camilla Carnmo — Fri, 12 Mar 2010 09:35:00 +0100

Green zone

Fri, 12 Mar 2010 09:34:00 +0100

The Cove

Camilla Carnmo — Fri, 12 Mar 2010 09:34:00 +0100

M�nga vill sjunga med Niklas i K�rslaget

Berne Persson — Thu, 11 Mar 2010 14:04:00 +0100

Det är något visst med Körslaget i TV4.
Och när Niklas Strömstedt ska leda Växjökören vill många vara med.

Mellan 400 och 500 personer kände sig manade att komma till onsdagens audition i Växjös konserthus.
Bara 20 får plats i den kör som i eftermiddag börjar öva inför premiären den 20 mars.
– Vilket intresse! Det här bådar gott. För visst ska vi vinna Körslaget, sa Niklas Strömstedt, bekvämt tillbakalutad i en soffa och väl förberedd på att sångövningarna skulle vara avslutade någon gång framåt småtimmarna mellan onsdagen och torsdagen.
Och visst rådde en förväntansfull stämning bland alla dem som sökt sig till konserthuset.
Men för många slutade drömmarna om att bli körsångare i tv med en uppsjungning inför två körspecialister i ett rum i konserthuset .
– Ett ja innebär att ni får sjunga upp inför Niklas. Ett kanske innebär att ni får vänta några timmar på ett definitivt besked och ett nej innebär att vi tackar er för visat intresse, sa Ingela Widström, inspelningschef på produktionsbolaget Meter Film till deltagarna inför den första uppsjungningen.
Det nålsögat klarade Viktor Rosenqvist, Växjö, Tim Lööv, Alvesta, Emil Mattisson, Lessebo samt mor och dotter Annbritt och Åza Brennander från Moheda.
De var först ut med att provsjunga inför Niklas Strömstedt. Här fick körledaren bland annat lyssna på Walking in Memphis, Higher, Himlen är oskyldigt blå, Fever, Himlen runt hörnet och Pärleporten. Och även om en viss anspänning lyste igenom fick alla godkänt av Niklas.
– Men eftersom ni är de första som jag lyssnar på måste jag säga kanske till er alla. Ni får vänta några timmar på besked om ni är med i kören, sa Niklas Strömstedt.
För Annbritt Brennander innebar det att hon både hann ta sig till Moheda och spela i aftonbönen i Moheda kyrka och ta sig tillbaka till konserthuset för att få besked.
– Mamma är fantastisk. Hon har varit körsångare i 60 år och sjunger jättebra. Därför övertalade jag henne att följa med till konserthuset och provsjunga. Det här blir hur spännande som helst, sa Åza Brennander.
Om Annbritt och Åza blir uttagna får de under ett antal veckor avsätta fredagar och lördagar för Körslaget.
Här är samtliga sju körer kvar i tävlingen även efter premiären den 20 mars.
Sedan avgör tv-tittarna vilka som får fortsätta.
Om Växjökören och Niklas Strömstedt går hela vägen kan de se fram emot en final den 1 maj!

Veckans skivor

Bo Str�berg — Wed, 10 Mar 2010 11:00:00 +0100

Pavement är återsamlade. Både i verkligheten och på en skön Best of. Bo Ströberg tycker till lite om bandet som förändrade indierocken. Andra som recenseras denna vecka är Joan Armatrading, Gorillaz, Black Rebel Motorcycle Club, Liars, Salem Al Fakir och Sambassadeur.

JOAN ARMATRADING
This charming life
(Hypertension)
4/5
Det kändes orättvist när Tracy Chapman slog igenom med sitt självbetitlade debutalbum 1988, sålde mångfaldigt platina och blev något av banerförare för kvinnliga singer/songwriters. Inte för att Chapmans verk saknar kvalitet. Utan för att hon låter så lik Joan Armatrading.
Hon hade debuterat redan 1972 och redan släppt 14 album där en handful är riktigt bra. I skymundan har Armatrading sedan fortsatt skapa sin genreöverskridande musik. I år blir hon 60 men på hennes nya album är den unika rösten intakt. Även låtssnickrandet är typiskt. Den trista produktionen får man ha överseende med.
BO STRÖBERG

BASIA BULAT
Heart of My Own
(Rough Trade/Border)
4/5
2007 debuterade kanadensiska singer/songwritern Basia Bulat med Oh My Darling. När det är dags för det andra albumet blommar det ut på allvar. Basia pendlar mellan det lågmälda och det kraftfulla, och hennes röst har precis den styrka som krävs för det som behövs för tillfället. Ett litet pikant vibrato, precis som hos Buffy Saint-Marie, gör att det är svårt att värja sig. Stråkar, piano, blås, allehanda stränginstrument som autoharpa och banjo tillsammans med pampiga körer ramar in många av låtarna. Men framför allt är det ett kraftfullt trumbeat som gör skillnaden jämfört med ordinarie singer/songwriters.
ANDERS TAPOLA

BLACK REBEL MOTORCYCLE CLUB
Beat the devil's tattoo
(Abstract Dragon/Cooperative/Bonnier Amigo)
3/5
De Oasis-inspirerade låtarna ogillar jag av samma anledning som jag alltid ogillat Oasis - det är musik som en tom pose. Även de The Jesus & Mary chain-inspirerade sakerna känns gjorda. Ja, ni ser, jag ingen större fan av Black Rebel Motorcycle Club. Jag tycker de är överskattade, det finns så många andra som gör det här bättre, som får det att bränna till och uttrycker desperation på ett mer trovärdigt sätt.
Ändå har Beat the devil's tattoo sina stunder. Titelspåret, Concience Killer och River Styx är bra dronig blues-punk. Synd att de inte kan släppa Madchester-inslagen.
BO STRÖBERG

BROKEN BELLS
Broken bells
(Columbia/Sony)
3/5
The Shins ledare James Mercer vet hur man skriver vemodiga popmelodier med solsken i blick. Brian Burton aka Danger Mouse, flitigt anlitad producent och ena halvan av Gnarls Barkley, kan skruva till både elektroniken och beatsen, men ändå lyckas leda det hela i den hittiga riktningen. När de två nu sammanstrålar i bandet Broken bells är de väl medvetna om varandras begåvningar. Även om Burtons vildaste utflykter får träda tillbaka för de vackra, mollbaserade melodierna. Ett litet stråk av psykedelia strilar sakta längsmed de stillsamma sångerna som är lika oklanderliga som de är väl anonyma.
ANDREAS WESTERGREN

DARK TRANQUILLITY
We Are The Void
(Century Media)
3/5
We Are The Void är det nionde studioalbumet från göterborgska Dark Tranquillity som fortsätter den inslagna vägen med att leverera ännu mer melankolisk och melodiös death metal. Av de mer traditionella och snabbare numren är det egentligen bara The Fatalist som sticker ut ordentligt. Dark Tranquillity må definieras som melodisk death metal men när det lyfter på riktigt drar det mer åt black metal-hållet som i den vindpinade Arkhangelsk eller den briljanta avslutningen och kolossen Iridium där Mikael Stanne varvar det normala growlandet med riktigt mörk och snygg ren sång. Mer av den varan tack.
KLAS LUNDGREN

THE DON DARLINGS
The shortest straw
(Alleycat)
3/5
The Reverend Collum, bördig från Texas, heter sångaren i debuterande Göteborgsbandet The Don Darlings. Det här gänget verkar trivas på mycket sunkiga whiskeybarer. Det musikaliska landskapet hade passat utmärkt i en film av Sergio Leone tonsatt av Ennio Morricone. Det vill säga det är mycket ökenvibrerarande ödsliga och mörka toner. Blandat med en dos bredbent rock och hederlig gammal country. Inget uppseeneväckande alls egentligen, men ganska snyggt utfört i sin genre.
ANDERS TAPOLA

GORILLAZ
Plastic Beach
(Parlophone/EMI)
3/5
Det mest imponerande med Damon Albarns nya seriefigursplatta är den samling artister han fått med sig. Lou Reed, Clash Mick Jones, Bobby Womack, Mark E Smith, Mos Def, De La Soul, Snoop Dogg och Hypnotic Brass Ensemble bidrar alla på ett eller i några fall flera spår. Damon och hans kumpaner vandrar fram i en dystopi skapad av gamla syntar och Damons förkärlek till dub och reagge. Skönt släpigt i sina bästa stunder, som i Rhinestone Eyes och den av Lou Reed New York-präglade Some kind of nature. Emellanåt låter det dock väl lojt och ofokuserat.
ANDREAS WESTERGREN

LIARS
Sisterworld
(Mute/Playground)
5/5
Kursändringar skadar ofta trovärdighet men i Liars fall har varje nytt steg visat på en självsäkerhet och integritet som väcker respekt. På Brooklyntrions femte album är danspunken borta och de har insett att industrirock som fokuserar för mycket på aggressivitet blir kvävande.
Sisterworld präglas av ett genomgående allvar, som hos Einstürzende Neubauten, parat med ett kantigt sväng som hos Tv on the radio, postpunkavantgardism som hos This Heat och Wire, hotfullhet a la Killing Joke. Lägg där till episka orkesterinslag, drömska gitarrer och krautrock. Och de får allt att gå ihop till något stort och väldigt säreget.
BO STRÖBERG

KARL NYHLIN
Kellner & Weiss – Works for lute
(dB productions)
3/5
Nyhlin är 36 år och har spelat luta i många sammanhang, både som solist och i olika orkestrar. Den här skivan är hans solodebut och han har valt att framföra verk av två 1700-talskompositörer, Silvius Leopold Weiss och David Kellner. Den förstnämnde blev berömd lutenist hos en kung i Dresden medan Kellner mer i skymundan försörjde sig som kyrkomusiker i Stockholm. Men Kellner fick också erkännande och till och med Haydn hade synpunkter på hans musik. Den sociala skillnaden mellan de båda lutenisterna lär höras i kompositionerna. Karl Nyhlin spelar både mjukt och stringent.
PO ÅSTRAND

PAVEMENT
Quarantine the past: The best of Pavement
(Domino/Playground)
4/5
"You can never quarantine the past" sjunger Stephen Malkmus i låten Gold Soundz som får inleda denna karriärsammanfattande best of och låna namn till densamma. Det är tio år sedan Pavement splittrades, nu är de återförenade och en halvårslång världsturne tar dem till Sverige och Way out west i sommar.
Under sin tioåriga existens släppte Pavement riktiga album och förändrade indierocken, definerade lo-fi:n.
Då – 1989/90 när Pavement släppte sina första singlar – lät de inte som några andra band. Idag låter alla indieband som Pavement. Frågan är det finns något annat enskilt band som lika snabbt fått ett lika stort inflytande. Och frågan är om det inte hade räckt med debutalbumet Slanted & Enchanted 1992. På deras andra album, Crooked rain, crooked rain från 1994, slipades uttrycket. För mycket tyckte en del av oss. Cut Your hair var så välfriserad och hittig att vi riskerade förlora Pavement till en större publik som vi inte ville ingå i. Att så många som 16 av de 23 låtarna på den här samlingen är hämtade från singlar och album fram hit säger också en del.
Quarantine the past bjuder inte på några outgivna obskyra inspelningar utan är en representativ karriärsammanfattning lämpad som introduktion. Av de 23 låtarna är det tidigaste spåret Box Elder, den poppigaste låten från bandets debut, femlåtars-EP:n Slay Tracks (1933-1969) inspelad på fyra timmar den 17 januari 1989, och som tack vare Wedding Presents coverversion hjälpte fram bandet. Senast daterade spåret är Spit on a stranger, från Pavements finalalbum Terror Twilight inspelat hösten 1998. Även om Pavement förändrades under resans gång, försökte förnya sig, hitta nya stigar - lite nya sound, lite jammiga utsvävningar – förblev den pavementska kärnan i musiken sig lik.
Pavement skrev ett nytt kapitel i indierockens historia men allt uppstod naturligtvis inte ur tomma intet. Pixies hade banat vägen med sina tvära kast mellan vackert och ruffigt, popmelodier och utlevande gitarrattacker (hör In the Mouth of a desert). Sonic Youth var gudfäderna som visade hur man vrider upp förstärkarna (hör Mellow Jazz Docent). The Fall spelade också en roll (hör Two States och Fight this generation). Men ur dessa influenser och Malkmus fantastiska sinne för romantiska popmelodier föddes något nytt. Pavements sha la la-melodier var "oironiska" som Rolling Stone-journalisten Rob Sheffield så träffande uttrycker det i sin bok Livet är ett blandband.
I Unseen Power of the picket fence – ett uddaspår som finns med på den utökade återutgåvan av Crooked Rain, crooked rain – sjunger Malkmus om sitt gamla favoritband REM och räknar upp låtarna på deras andra album Reckoning och förklarar att Time after Time var den låt han gillade minst.
Här har vi en nyckel till att Pavement blev ett band som så många kunde älska så ömt och innerligt. De var som vi, lika nördiga.
BO STRÖBERG

PIJTANDEWEFALL
Hong Kong, baby
(Despotz rec/Playground)
4/5
Det jag gillade med riot girrrl-vågen i början av 1990-talet – främst då de mindre kända banden som kom i kölvattnet av Bikini Kill, Bratmobile och Huggy Bear – var den våghalsiga entusiasmen. Om de råkade använda poplåtsklischéer, begå stilbrott eller göra andra "fel" var inget som bekymrade dem. Lite som Raincoats en generation tidigare.
De fyra finskorna i Pintandwefall har samma attityd. Resultatet blir en bubblande och spräcklig kompott som är punkpop, riffig garagerock och spattig new wave i en enda rolig röra som hålls samman av en glad ivrighet.
BO STRÖBERG

SALEM AL FAKIR
Ignore this
(EMI)
3/5
Salem Al Fakir är framme vid det tredje omvittnat svåra albumet. Den överbegåvade multimusikertalangen har denna gång bokstavligen slängt ut alla instrument ur studion. Istället har han satt sig ner vid datorn. Experimentlustan finns kvar, soulen och popsymfonierna likaså och infallsvinklarna är ungefär lika många som på debuten This is who I am från 2007. Men det blir ändå till sist lite väl kallt och kliniskt bland alla ettor och nollor. Klart bäst är faktiskt hans bidrag till Melodifestivalen: Keep on walking. En hjärnmask omöjlig att få ur huvudet just nu.
ANDERS TAPOLA

SAMBASSADEUR
European ?
(Labrador/Border)
3/5
?Förra albumet Migration fick många att jubla för två år sedan. Indiepopkvartetten från Göteborg förenade 60-talet med 80-talet på ett alldeles elegant sätt. Det låter ännu mer nu. Anna Perssons svaga röst har också blivit något starkare och mer stringent. Det fläskas på med stråkar och storslagna arrangemang, men den där romantiskt charmiga och lite sorgsna skevheten finns ändå kvar. Sambassadeur kan måhända slänga av sig prefixet indie snart?
ANDERS TAPOLA

TERRY LYNN
Kingstonlogic 2.0
(Despotz records/Playground)
3/5
På myspace ligger videon till Kingstonlogic med en grymt cool och säker Terry Lynn i sin egen Kingstonförort Olympic gardens, även kallad Waterhouse. Det är ingen idyll precis. Knark, vapen, poliser. Allt till ett elektroniskt supersväng. Låten finns med på jamaicanska Terry Lynns debutalbum, som Despotz records tagit till Sverige. Lynn har jämförts med M.I.A., fast rätt så mycket hårdare. Det är kulspruteljud, dancehall och electro, till texter om en hård och fattig verklighet. När det är sådär explosivt blir det också riktigt bra, även om det inte håller hela skivan ut.
HELENA SÖDERLUNDH

TURIN BRAKES
Outbursts
(Cooking Vinyl)
2/5
Olly Knights och Gale Paridjanian i engelska Turin Brakes slog igenom samtidigt som Elbow och Starsailor för sådär tio år sedan i det som kallades new acoustic movement. Här på sitt femte studioalbum gör fortfarande sin folkinspirerade men slätstrukna pop, som i sina bästa stunder får mig att tänka på Jeff Buckley och José González, men oftast känns som en blek kopia av Coldplay eller varför inte svenska Eskobar. Det är tjusigt gjort, med stråkar och körer och klockspel utan att kännas överlastat, men tyvärr är låtarna inte på väg någon vart. Det blir för trist.
HELENA SÖDERLUNDH

VOICE OF THE SEVEN THUNDERS
Voice of the seven thunders
(Tchantinler/Border)
5/5
När det akustiskt folkmusikaktiga och kvasiorientaliska – som tidigare placerade Rick Tomlinson i samma fack som 60/70-talets folkpsychtrubadurer – kombineras med fuzzigt gitarrgnidande och monoton groove blir associationerna andra. Musiken på Voice of the seven thunders ansluter sig till den jammiga och rockiga sidan av krauten: som tidiga Amon Düül II och stundtals även Neu! och Can. Men också svensk instrumentalprogg när pulserande partier glider över i susande och knastriga experiment som glider över i akustiska stycken. Och det är helheten, albumkänslan, som gör det så starkt.
BO STRÖBERG

Aspekter av en kropp Eva Klasson

Wed, 10 Mar 2010 10:19:00 +0100

Ett trettiotal svartvita fotografier visas just nu på konsthallen i Hishult. Bilder som en gång överraskade kulturvärlden och blev till ett stycke fotohistoria. De är tagna på 1970-talet av fotografen Eva Klasson. Fotografierna är nästan uteslutande närgångna porträtt av hennes egen kropp, motiv som modellerats fram av ljus och komposition till abstrakta landskap.
Vem är då Eva Klasson? Frågan är ganska befogad för den som inte hängde med i sjuttiotalets konstsväng. Även jag själv var för ung då för att vara medveten om den sensation hon skapade. Eva Klasson var bosatt i Paris och framgångsrik som porträtt- och reportagefotograf. En dag i slutet av 1970-talet blev hon uppmuntrad av en god vän att fotografera sig själv. Hon började med hjälp av stativ och självutlösare att plåta sin egen kropp ur alla möjliga vinklar, ett arbete som resulterade i utställningen och boken Le Troisième Angle, Den Tredje Vinkeln. En händelse som blev mycket omskriven och väckte stort uppseende. Den eldade dessutom på debatten om huruvida foto är en konstform eller inte. Men snart därefter försvann Klasson från konstscenen, hon flyttade till andra sidan Atlanten och mer eller mindre upphörde med sin fotografiska verksamhet.
Idag är det knappast någon som höjer på ögonbrynen åt Klassons kroppsnära fotografier. Sedda utifrån sin kontext är de förstås intressanta som tidsdokument, men därmed inte sagt att de är daterade. Just det slås man av vid första anblicken: Det här skulle kunna vara gjort nu! Klassons bilder är vackra och sensuella på ett rättframt och naket sätt. Snyggt komponerade, skönt belysta och fascinerande enkla. Hudens struktur, med växlande topografi och ljusförhållanden, formar diffusa landskapsvyer. Det är varmt och mänskligt, men någon direkt erotisk laddning eller något annat att uppröras över kan jag inte upptäcka. De mest intima och vågade motiven har inte kommit med i Hishult, vilket är lite konstigt med tanke på utställningens tidigare genomslag. Synd, tycker jag.
Klassons sätt att arbeta med sin egen kropp som uttrycksmedel var vid tiden nyskapande inom konsten i allmänhet och i fotografins värld i synnerhet. Mängder med konstnärer har senare tagit upp temat, och millennieskiftet hade det blivit närmast en självklarhet att utgå från den egna kroppen. Detta manifesterades tydligt i till exempel Nationalmuseums utställning Kroppen - konst och vetenskap, under 2005.
Den tredje vinkeln, som titeln anger, syftar på kamerans egen. De första vinklarna är de fysiska och mentala, men kameran ger den utomståendes objektivitet. Eva Klasson beskriver processen bakom fotografierna som ett utelämnande åt kamerans öga, utan att själv kunna komponera i sökaren. Denna slumpmässighet är dock inget som syns i bilderna, de är genomgående säkert exponerade och komponerade. De klassiskt enkla och renodlade motiven för tankarna både till tidiga mästare som Edward Weston och till senare som Tuija Lindström. Ingen av dessa utgick dock från sin egen kropp, vilket gör Klassons bilder desto mer spännande i sammanhanget. Hennes bilder har knappast åldrats, utan är väl sevärda än idag.

Thomas Lissing

Friedrich Nietzsche: Den glada vetenskapen

Tue, 09 Mar 2010 10:31:00 +0100

”Hur skulle du reagera om en vacker dag eller natt en demon nästlade sig in till dig i din ensammaste ensamhet och sade till dig: ’Detta liv, sådant du nu lever och har levt det, kommer du att få leva en gång till och otaliga gånger till; och ingenting nytt kommer att fogas till det, utan varje smärta och varje lustkänsla och varje tanke och minsta svek och allt det outsägligt lilla och stora i din tillvaro måste du uppleva på nytt’ [- - -]”
Så presenterar filosofen Friedrich Nietzsche för första gången en av sina mest centrala och omskrivna föreställningar, tanken på ”den eviga återkomsten”. Tillika är detta ett av Nietzsches mest livsbejakande budskap, hans oinskränkta ja till ödet. I sin bok Den glada vetenskapen från 1882, som nu föreligger i Carl-Henning Wijkmarks stilistiskt säkra översättning och som utgör Band 5 i Symposions pågående utgivning av Nietzsches samlade skrifter, presenterar den inflytelserike diktarfilosofen över huvud taget flera av de spekulationer som allt framgent skall komma att utgöra själva kärnan i hans filosofi. Här finns exempelvis de initiala uttrycken för idéerna om ”Guds död” och ”viljan till makt”, som genomsyrar senare nyckelverk som Sålunda talade Zarathustra (1883) och Bortom gott och ont (1886).
Den glada vetenskapens drag av samlingsvolym och handbok gör den allmänt sett, och i all sin stilistiska briljans och i sina skenbara självmotsägelser, till en utmärkt introduktion till Nietzsches filosofi. Verkets själva utformning, en slagfärdig blandning av aforismer och kortessäer om alla möjliga moraliska, vetenskapliga, konstnärliga och religiösa spörsmål, spetsat med ett inledande och avslutande block med rimmade verser, bidrar också till skriftens förvånansvärt läsvänliga karaktär, och befäster den bistre – men elektrifierat spirituelle! – tänkaren som en av den västerländska tankehistoriens mest oumbärliga gestalter.

Martin Lagerholm